En avgrundsdjup oförståelse mellan stora samhällsgrupper har vuxit fram. Ungdomar far illa på olika sätt, men myndigheterna har svårt att agera i miljöer där man inte ens förstår språken som talas. Vi lämnar nu ett årtionde av ängslan och vilsenhet.
Tiotalet, heter det så? Mycket kommer att skrivas om denna tid i svensk politik, men jag tror att vi redan nu kan summera den till en tid av ängslan och vilsenhet.
Komfortliberaler och företrädare för identitetsvänstern upptäckte att de hade tillräckligt mycket gemensamt för att styra, eller låta bli att styra, landet tillsammans. Många som visste bättre lät det ske. Strategiska samhällsanalyser till överläts till kulturprofiler, miljöradikaler och flyktingaktivister.
Medelklassen spelade dum inför odiskutabla samhällsproblem, men klarade sig ganska bra genom att fjärma och skärma sig från den negativa utveckling, vars existens man förnekade. Samtidigt föll fattigpensionärer, funktionshindrade och människor med psykisk ohälsa pladask mellan stolarna.
Reinfeldt straffade väljarna
Ett parti, Sverigedemokraterna, har talat klarspråk om sakernas tillstånd hela tiden. Övriga partier har haft som överordnat mål att just detta parti inte ska ha inflytande över samhällsutvecklingen. När väljarna 2010 uttryckte sitt missnöje genom att rösta in Sverigedemokraterna i riksdagen, ja då skulle dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt ”straffa” dessa väljare genom att driva EU:s mest liberala asylpolitik.
Media applåderade, om man inte rentav krävde ännu slappare regler. Kritiken från etablerade opinionsbildare uteblev under flera år.
Den demografiska förändringen under denna period är iögonenfallande. Av tio miljoner invånare är nu drygt två miljoner födda utomlands, varav ungefär hälften i länder med starkt avvikande kultur, starkt avvikande syn på religion och starkt avvikande uppfattningar om kvinnors och barns rättigheter.
Detta samhälle kanske ”fungerar” på sitt sätt, men det blir helt uppenbart något annat än vad de flesta hade föreställt sig eller hoppats på för tio år sedan, med könsstympning, hedersförtryck, självutnämnda moralpoliser och en avgrundsdjup oförståelse mellan stora samhällsgrupper. Och på många håll tilltagande grov brottslighet.
Detta kommer att leda till högre murar, fler låsta grindar, högre nota till vaktbolagen, fler och större områden som i praktiken ligger utanför myndigheternas kontroll och kringliggande kvarter som av allt att döma blir ganska obehagliga att bebo. Och om negativa trender med utanförskap, segregation och sämre samhällsekonomi på allvar börjar förstärka varandra, ja då ligger Sverige riktigt illa till.
Stärkt segregation trots mål om motsatsen
Redan för tio år sedan talade man om segregation och utanförskap, en nöt som skulle knäckas till varje pris. Men retorik och åtgärder följdes inte åt. Idag ser vi att migranterna istället separerar sig i specifikt somaliska områden, sunni-arabiska områden och så vidare.
En rapport om det segregerade området Norrby i Borås bekräftar en både passiv och aktiv ”etnisk rensning”. Grupperna separerar sig från det svenska – och varandra – medan myndigheterna står handfallna. Ungdomar far illa på olika sätt, men myndigheterna har svårt att agera i miljöer där man inte ens förstår språken som talas.
Denna utveckling har ackompanjerats av en olidlig svada av floskler från politiker i ansvarig ställning, som antyder att den så kallade integrationen visserligen har ”vissa utmaningar”, men annars går som på räls.
Allt annat än välordnat
Det svenska välordnade samhället är numera allt annat än välordnat. Under 2017 noterade Skatteverket att uppemot hälften av de nyanlända migranterna hade uppgivit mer än en identitet. Handel med adresser pågår ohämmat, hundratals kan vara skrivna på samma ställe.
Den irakiske försvarsministern visar sig vara svensk medborgare och leva på svenska bidrag, självklart bara toppen på ett enormt isberg av bidragsbedrägerier och annan brottslighet.
Det är kaos med de så kallade samordningsnumren, en annan handelsvara, och tiotusentals bor illegalt i Sverige helt utanför myndigheternas radar. Detta är ett veritabelt Klondyke för organiserad brottslighet.
Sverige under tiotalet har varit ett resmål för människor som varit fräcka eller desperata nog att utnyttja frånvaron av seriös kontroll. Hundratals miljarder har plöjts ned i deras välfärd och privata konsumtion, har gått till bidragsfusk, kriminella nätverk och militanta islamister. Under tiden har en nedmontering av det som tidigare kallades generell välfärd pågått i Sverige.
Från början fanns ett någorlunda genomtänkt, humanistiskt system, som dock drunknade i det enorma antalet asylmigranter, personer som i väldigt många fall inte avkrävdes ID-handlingar och vars verkliga identiteter man bara kan spekulera i.
Sverige under tiotalet var en tid då det ansågs kontroversiellt att ålderstesta trettiofemåringar som utgav sig för att vara sjutton. Sverige under tiotalet var en tid då man kunde ljuga sig till hela det svenska välfärdspaketet utan krav på motprestation. För den som var likgiltig inför det främmande landet i Nordeuropa var det dumt att inte försöka.
Bristen på politiskt ledarskap
Hela denna period genomsyras av en skriande brist på politiskt ledarskap, av en ovilja att fatta obekväma beslut och en ännu större ovilja att genomföra dem. Experterna som borde ha kommit till samhällets hjälp valde den lätta vägen, de lät sig tystas eller förmedlade maktens budskap, som i sin tur hade kidnappats av röd-grön-rosa aktivister.
Och kanske värst av allt, väljarna har manipulerats till att godkänna allt detta både 2010, 2014 och 2018, låt vara med allt knappare majoritet.
Under Almedalsveckan 2009 lanserade Kristdemokraternas dåvarande ledare Göran Hägglund begreppet ”verklighetens folk”. Det var en träffande benämning på den världsfrånvända politikens motkrafter. Tyvärr var tiden inte mogen för dessa att formera sig. Inte minst Göran Hägglund själv backade undan och gjorde inget väsen av sig när Reinfeldt sålde ut Alliansen och hela Sverige till Miljöpartiet efter valet 2010.
Verklighetens folk har blivit många fler
Idag ser det betydligt bättre ut. Verklighetens folk är betydligt fler, har politiska och mediala plattformar och har flyttat fram sina positioner. Sverigedemokraterna går starkt i opinionen medan moderater och kristdemokrater visar tecken på att nyktra till.
Det innebär inte att klockan kan vridas tillbaka till 2009, ännu mindre till 1999. Sverige har förändrats för all överskådlig framtid. Nu gäller att lappa och laga och agera utifrån hur samhället ser ut och försöka styra oceanångaren bort från isberget, om det fortfarande är möjligt.
Och så kanske, kanske börja arbeta med ett nationellt projekt utifrån de förutsättningar som kommer att råda under det gryende tjugotalet.
Det blir ingen lätt uppgift.