SJÄLVBIOGRAFISKT. Jag fick frågan av Mattias Karlsson före jul. Mitt muntliga svar blev svamligt, eftersom samhället har förändrats så mycket under de 40 år jag följt svensk politik. Därför är det svårt att peka ut en tidpunkt. I en mening har jag alltid varit konservativ, dock formad i en kommunistisk uppväxtmiljö.
Jag blev politiskt intresserad som tonåring i slutet av 1970-talet. Min far föreslog att jag skulle läsa de politiska ungdomsförbundets program och se vilket jag tyckte var bäst. Det är, nu när jag tänker tillbaka på det, lite anmärkningsvärt att min far var så öppen inför mitt politiska vägval. Han hade själv varit med i utkanten på den kommunistiska rörelse som drog fram över Sverige på 1970-talet, inte minst i Göteborg där vi bodde.
Jag har svårt att se en vänsteraktivist idag vara öppen med att något annat än radikalism skulle vara acceptabelt för någon närstående…
Småfolklig stolthet
Men trots att SKP, APK, KPML(r), Sven Wolter, trotskisterna och andra intensiva kommunistiska rörelser talade om ”väpnad revolution” och ”proletariatets diktatur” var de oftast ganska snälla – jämfört med exempelvis dagens vänstertroll i sociala medier. (Efter Göteborgskravallerna 2001, då vänsterligister satte eld på Avenyn, minns jag en kommunist från 70-talet i tidningsintervju säga att på deras tid hade man egna demonstrationsvakter som såg till att alla höll sig till reglerna, att disciplinen upprätthölls var viktigt för anseendet.)
Kommunister var också mina morföräldrar uppe i Norrbotten. De tyckte CH Hermansson i VPK var borgarbracka och prenumererade på Norrskensflamman. Men det är från dem och min mor som jag fått min grundläggande moralsyn. De förmedlade som en absolut självklarhet att man ska arbeta och göra rätt för sig. Det är då man kan vara stolt i sig själv, även om man inte befinner sig högt på samhällets sociala eller ekonomiska trappor.
Också konservativa dygder som sparsamhet och ansvarstagande för att kunna upprätthålla heder och anständighet, var sådant jag tidigt lärde mig av min mor och morföräldrar. Jag tror det hänger ihop så här: när man var fattig arbetarklass som jobbade vid järnvägen i det kalla och karga Norrbotten och var i händerna på arbetsgivaren – Statens Järnvägar och deras ibland svinaktiga befäl – då var den egna värdigheten det enda ingen kunde ta ifrån dem. Genom att göra sina plikter och uppfostra sina barn, var man en hedersam och respektabel människa – i andras, men viktigast, i sina egna ögon.
Denna stolthet gör att man härdar ut materiella brister och låg formell status.
Arbetsmoralen var den som skapade existentiell jämlikhet i ett ekonomiskt och socialt ojämlikt samhälle.
Småfolkets stolthet, det man uppnådde genom hårt arbete och genom att göra rätt för sig, var något som den tidiga arbetarrörelsen förstod. Trots hård retorik mot överheten, var både sossar och kommunister impregnerade i arbetsmoral. Det var med den som bas som man krävde sin rätt.
”Problemet” med stolthet är att den är självupplevd på egna meriter. Man kan inte få den av någon annan. Och man måste själv veta att man gjort sitt bästa, och utifrån denna styrkeposition ställa krav om att orättvisor ska åtgärdas.
När Olof Palme lanserade de kravlösa rättigheternas politik, där alla skulle ha rätt till välfärd utan att ens ha försökt uppfylla skyldigheterna att försörja sig själv, började arbetsmoralen fallera. Den ersattes med svaghetens moral, då människor började se sig som offer oförmögna att ta ansvar för sitt eget liv. Allt var någon annans fel.
Om hur arbetsmoralen av Socialdemokratin ersattes med en moral där människor skulle se sig som svaga, har jag skrivit i essän Svaghetens moral (Timbro, 1999).
På 1900-talet var arbetsmoralen alltså något som omfattade alla, också långt ut på vänsterkanten. Men idag uppfattas dygder om arbete, disciplin och skyldigheter som konservativa. Vänsterpartierna har ju istället börjat driva identitetspolitik, feminism och annat som skulle varit mina kommunistiska morföräldrar fullständigt främmande. Jag kan i mitt inre höra mormor (vars jobbschema på järnvägsstation började kl 05 och slutade kl 23, sex dagar i veckan) fnysa, ”trams!”.
En gång civilisationskritiska Centerpartiet
När jag läst ungdomsförbundens program (också för småpartier som Centrumdemokraterna, kommer jag ihåg) kom jag fram till att Centern Ungdomsförbund hade bäst program och jag beslutade mig för att besöka lokalavdelningens möte i februari 1979, vid Redbergsplatsen i östra Göteborg.
Det var mitt uppe i kärnkraftsstriden och Thorbjörn Fälldin hade några månader tidigare avgått som statsminister sedan den borgerliga regeringen spruckit på kärnkraften. Jag gick en studiecirkel om kärnkraftens avveckling, MALTE hette den (Miljörörelsens alternativa energiplan).
Kärnkraften var för Fälldin en moralisk fråga: ska vi skapa ett avfall som måste förvaras i tusentals år och därmed utgöra dödligt hot mot kommande generationer?
Det var för Centerpartiet också en civilisatorisk fråga: ska vi fortsätta in i det storskaliga betongsamhället? Svenska städers citykärnor hade rivits, den gemytliga småskaligheten hade ersattes med köpcentrum och parkeringshus i fula betongkomplex. Både S och M trodde att småföretagsamheten skulle försvinna eftersom storföretagens stora tillverkningsserier skulle ge billiga och enhetliga produkter.
Jag lockades av Centerpartiets syn om att småskalighet är det mänskliga. Storskaligheten leder till att människor blir anonym gentemot varandra i samhället. Jag trodde också att den tekniska utvecklingen snart skulle lösa solenergins gåta, så att vi lätt kunde tillgodogöra vårt energibehov den vägen. Vi behövde inte storskalig kärnkraft.
Efter folkomröstningen 1980 fick kärnkraften drivas vidare på nåder, och blev en märklig prestigefråga där politikerna inte visste varför man drev de linjer man hade. Jag tycker nu att den fjärde generationens reaktorer, som kan drivas med avfall från de äldre reaktorerna och därmed minska avfallets lagringstid till några hundra år, är helt rätt väg att gå.
Kärnkraften ”äter upp” sitt eget avfall – toppen. Men partipolitikens prestige ligger i vägen. De som var mot kärnkraft måste fortsätta att vara det, av princip. Även om nya reaktorer skulle lösa både avfallsfrågan och mycket av den så omdiskuterade klimatfrågan.
Min skeptiska hållning till alla klimatlarm beror på att jag hört att ”vi har tio år på oss” sedan 1972. Det har blivit många galningar som ägnar sig åt miljöpolitiken. Och när planekonomins välsignelse dog med Sovjet, hittade de vänsterkrafter som vill lägga all makt i politikens händer ett nytt svepskäl i den oöverskådliga frågan om klimatet.
Jag tycker böndernas månghundraåriga syn på naturen är den enda rimliga: vi ska bruka jorden utan att förbruka den. Miljöproblem ska minimeras. Men det ska ske jordnära, med konkreta och effektiva insatser, inte genom hysteriska anklagelser om att tillväxt och välfärd förstör jorden.
Marknadsekonomin är minst dålig
Efter kärnkraften blev för mig de planekonomiska inslagen i svensk politik på 1980-talet ett återkommande tema. Jag minns en lunch där jag frågade dåvarande förbundsordförande i CUF om politiken verkligen kan fatta alla beslut? Det var en kontroversiell tanke på den tiden. Socialdemokraterna styrde landet och ansåg att politiken kan bestämma allt. ”Politik är att vilja”, var Olof Palmes mantra. Bara man vill, så kan politiken lägga allt tillrätta.
Jag var själv i behov av ny lägenhet och såg hur bostadsbeståndet i Stockholms city bestod av större hyreslägenheter och att små lägenheter på 22-27 kvm bara fanns som bostadsrätter. Skälet var att politiken bestämt att hyresrätter skulle vara tvåor och större – så att ingen skulle vara ”trångbodd”. Ja, men som 25-åring behöver man ingen stor bostad. Jag skaffade en borätt på 27 kvm och insåg att marknadsekonomi ger oss konsumenter större valfrihet. (Att priserna idag är så höga beror på att politikerna gjort det mycket svårt att bygga nya bostäder samtidigt som man låter befolkningen öka med hundratusen varje år genom invandring – politiker som agerar så borde omyndigförklaras.)
I det sena 80-talet sökte jag kontakt med näringslivets tankesmedja Timbro, vars böcker om valfrihet snarare än politiska diktat lockade mig. Först med Bildt-regeringen 1991-94 blev valfrihet och fler utförare inom välfärden en realitet. Innan dess var allt förbjudet. S ville förbjuda parabolantenner.
Hela 1990-talet blev en slutgiltig uppgörelse med socialismens ekonomiska planekonomi. Televerkets gråa telefon med sifferskiva var obligatorisk när jag tecknade mitt första telefonabonnemang. Politikerna i staten bestämde, du hade bara att lyda. Detta tänkande utmanades på 1980-talet och förlorade definitivt på 1990-talet.
I detta fanns inte mycket konservatism. Och det var därför jag hade svårt att svara på Mattias Karlssons fråga om när jag började se mig som konservativ.
Samtidigt var ju den tidiga Socialdemokratin formad genom den konservativa metaforen folkhemmet. Man sydde ihop en nationell välfärdspolitik genom att avstå från klasskamp. Det var en fortsättning på vad brittiske ”one-nation”-konservative Benjamin Disraeli (1804-81) och tyske konservative kanslern Otto von Bismarck (1815-98) påbörjat.
Ur det perspektivet var ju alla konservativa i min ungdom…