Kan en kommersiell TV-serie vara samtidens spegel? Ja, Joel Halldorf har i succéserien ”The Crown” fångat ett intressant skifte i vilka karaktärer som är de sunda och eftersträvansvärda.

Den tredje säsongen av ”The Crown” finns nu att se på Netflix. Dramaserien kretsar kring brittiska drottningen Elizabeth II sedan hon gifte sig med prins Philip 1947. Nu har man kommit fram till 1960-talet. Serien är synnerligen påkostad och får mycket höga betyg av både kritiker och publik (8,7 hos IMBd och 89% hos RT).

Det som kyrkohistorikern och författaren Joel Halldorf i Fokus iakttar är dock inte enbart storslagenheten i produktionen utan vilka som är ”hjältar” och vad som är eftersträvansvärt.

Inre resning kontra ansvarslöshet

Sedan kulturradikalismen tog över har det i filmer och serier alltid handlat om hur tillbakahållna individer slagits för sin frihet från trångsynta gemenskaper.

”Uppbrott från konventioner är än idag [nöjesindustrins] käraste tema, trots att det knappast finns några traditioner kvar att göra upp med”, skriver Halldorf och menar att ”The Crown” utgör ett trendbrott.

”Det som fascinerar mig mest är berättelsens moral. Hjältarna följer [konservative] Burke, medan [individualistiske] Mills lärjungar framstår som tragiska … Prinsessan Margaret framställer sig gärna som frigjord men blir mest patetisk.” Allt medan hennes storasyster drottningens liv ”präglas av plikt, ansvarstagande och respekt för traditioner. I detta är hon inte bara osjälvisk och uppoffrande, utan hon utvecklar en integritet och inre resning som är så stark att den aldrig hotas av hennes plikter.”

Dygden behöver bli vana igen

I vår oroliga tid behöver vi lära mer av Edmund Burke, filosofen som så starkt försvarade traditionerna mot den franska revolutionen. Burke blev stor därför att han fick rätt om att revolutionen skulle sluta i blodbad och kaos. Han förklarade att de goda konventionerna gjorde dygden till vana. Normer ger människans liv en form och hennes handlingar riktning – detta i kontrast mot individualismen som kan reducera livet till en räcka godtyckliga impulser.

Det är just impulser som gör att unga gängkriminella ägnar sig åt skjutningar och sprängningar. Den omedelbara, egoistiska tillfredsställelsen att visa sig på styva linan kommer före allt annat.

Det beteendet gör inte bara prinsessor patetiska, det får hela förorter och snart hela det svenska samhället att bli oförutsägbart, våldsamt och farligt.

Individualism har förväxlats med hedonism

Det jag menar har hänt över tid är att ”självförverkligandet” har gått över styr. Individualismen har de senaste 50 åren gått från att vara ett friskt ifrågasättande av vissa unkna konventioner, till att undergräva och rasera hela fundamentet för vår civilisation.

Vad gick snett? Jag tror svaret är att individualismen som ville göra livsvalen bredare och syftade till att utveckla samhällsgemenskapen någonstans slog över i hedonism, där egoistisk och kortsiktig njutning sattes före samhällsgemenskapen. Då blev konventioner, traditioner och, ja, samhället som sådant fiender som ska bekämpas.

När vi i väst slutat uppskatta det sätt att vara som håller samhällsgemenskapen samman, blir den logiska följden att gemenskapen spricker sönder och ersätts med en egoistisk anarki som aldrig kan bli annat än otrygg, våldsam och oförutsägbar.

”Visst kan en del konventioner vara förtryckande, men det finns också traditioner som förädlar vår karaktär”, skriver Halldorf.

Ja, vårt samhälle är i högsta grad i behov av mer integritet, pliktkänsla och ansvarstagande. Om Elizabeth II är bästa symbolen för det låter jag vara osagt. Men med tanke på att det är de mer bemedlade samhällsklasserna som lockats mest av hedonism, är det inte fel att låta dess patetiska drag synas just i de finare salongerna.