Väldigt ofta riktas den oro som finns för totalitära krafter som ekar 30-tal mot Sverigedemokraterna. Därmed projicerar man dessa känslor på helt fel måltavla. Istället för mot ett demokratiskt parti borde man rikta aversionen mot de som faktiskt är våldsbejakande extremister.

Tidigt på fredagen var jag med TV4:s nyhetspanel med Göran Greider (Dalademokraten) och Amanda Sokolnicki (DN).

När vi kom in på det samtal som Ulf Kristersson (M) och Jimmie Åkesson (SD) för första gången haft sinsemellan, dök referenser till 1930-talet och ”auktoritära” strömningar upp – som så ofta i mediesammanhang. Mina båda medpanelister från vänster och liberalt håll var oroade över utvecklingen. Referenser till Förintelseöverlevare gjordes.

Jag förstår och delar oron som kommer till uttryck när det gäller våldsbejakande extremism. När nazistiska NMR syns på gatorna handlar det om en vilja att styra samhället med våld. Det är skrämmande.

Men att blanda ihop den hotfullhet som högerextremister utgör med ett konservativt och demokratiskt parti är både okunnigt, osakligt och föraktfullt mot demokratin. Att använda smutskastning av den arten är faktiskt ett sorts hatbrott mot demokratin.

Om man kastar ur sig sådana anklagelser dödar man debatten. Det går inte att föra diskussion med någon som uttrycker sådant hat och förakt mot meningsmotståndare. De liberaler och vänsteraktivister som säger sig vilja försvara demokratin gör exakt motsatsen – man agerar totalitärt och vägrar lyssna på sakargument.

Ett aktuellt exempel är att ett 30-tal personer demonstrerade på torsdagen emot att Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof, i likhet men representanter för övriga riksdagspartier, skulle föreläsa om partiets syn på kommunikation vid Göteborgs universitet. Då nämndes åter ”rädsla och oro” bland studenter som skäl för att stoppa Sverigedemokraterna. Men man riktar sin rädsla åt helt fel håll när man pekar ut folkvalda demokrater. Det är inte dem man har anledning att vara rädda för!

Oron för våldsam extremism ska riktas mot de som faktiskt står för sådant, inte mot demokratiska partier. Det måste bli ett slut på denna projicering på fel måltavla. Sverigedemokraterna ska naturligtvis kunna kritiseras, men då för den sakpolitik man faktiskt driver.

Sedan anser jag att det finns annan våldsbejakande extremism som är farligare – den islamistiska. Terrordåd utförs med skrämmande kontinuitet där civila dödas och skadas. Säkerhetspolisen gör analysen att den islamistiska extremismen är den som utgör störst hot mot rikets säkerhet.

Här borde de som anser högerextremism vara farligare och viktigare att agera emot, tala om vad det i så fall är som gör dem farligare än islamistiska extremister, eller vänsterextremister för den delen. Då skulle vi kunna få diskussionen om farliga krafter, oro inför extrema politiska rörelser och stämningar att handla om rätt måltavlor.