När jag gått över Odenplan senaste adventshelgerna har Frälsningsarmén spelat julsånger på blåsinstrument. Det höjer julstämningen, kan jag säga. Och de är värda all respekt för sitt arbete.

För mig tillhör Frälsningsarmén de kristna som jag respekterar mest. Många tycker att deras uttolkningar av kristendomen är lite märkliga, men det som gör dem speciella för mig är att de agerar. De visar i handling vad de tror på.

När jag besökte Riga i Lettland på 00-talet led landet fortfarande av sviterna från sovjetkommunistiska ockupationen. Vissa stadsdelar var nedgångna och man avråddes från att gå in där. Det var kvarter där rysktalande bodde (rysktalande tillhörde både de absolut rikaste, och de allra fattigaste i Lettland).

Men när jag besökte Frälsningsarmén där (vars verksamhet var förbjuden under sovjettiden och därefter ofta haft svensk ledning) gick vi rakt in i ett nedgånget område för att besöka den sociala hjälpverksamhet som Frälsningsarmén bedrev bland uteliggare, missbrukare och utstötta.

Då förstod jag varför man hade uniform och ser sig som Guds soldater. Man rör sig i farliga miljöer och där blir uniformen ett skydd. Skulle någon attackera en frälsningssoldat, kan man från övriga utslagna räkna med hjälp i att avvärja våld och hot. De flesta förknippar frälsningssoldater med lindring av plågorna. Med stöd. Med värme. Med lite medmänsklighet.

Därför tog jag en bild på de musicerande frälsningssoldaterna på Odenplan, för att minnas deras Swish-konto. Och varför inte tipsa Samtidens läsare om att också ge ett bidrag i juletid till en verksamhet som faktiskt gör goda insatser, inte pladdrar om vad andra borde göra.

Så gör som jag – sätt in en slant till Frälsningsarmén på
Swish-konto: 123 237 57 56.