När en våldsförhärligande rappare fick kritiska frågor i TV4 skriks det genast ”rasism”. Om något, visar reaktionerna att mer fördömanden av destruktiva budskap är på sin plats.
Tänk att det händer i mys-tv. ”Malou efter tio” är ett program där gästerna oftast får mysa, men ibland sker humörförändring. Som när SD-företrädare bjudits in. Här liknar Malou von Sivers den norske programledaren Fredrik Skavlan i SVT. De avviker från programidén om att mysa, när vissa gäster medverkar.
Det är inte schysst. I den meningen har kritikerna rätt mot TV4-programmet, särskilt som en annan rappare tidigare intervjuats och då inte fått kritiska frågor.
Men journalistiskt sett är det helt rätt att ställa låtskrivare till svars när de förmedlar ett budskap som hyllar ”huvudskott” och glorifierar att med mord ”lämna folket i en chock”.
Här är det lätt att instämma med statsvetaren Marcus Oscarsson som beskriver det som ”gräsliga texter” som riskerar att bidra till en farlig utveckling i Sverige. Likaså när han bemöter kritiken om att en annan rappare kommit lindrigt undan i TV4: ”Svaret är inte att båda ska slippa tuffa frågor utan tvärtom att båda ska ha tuffa frågor”, skriver Oscarsson.
Självklart ska rappare ha konstnärlig frihet att skriva våldsförhärligande och kvinnoförnedrande texter, men vi andra har också vår rätt att uttrycka vår avsky för de värderingar och den livsstil som glorifieras.
Rapp borde kunna skildra en hård verklighet utan att framställa huvudskott som bevis på framgång och kvinnor som horor.
I Expressen försöker man också framställa det som en generationsfråga. Rapparna är 18 och 23, medan programledaren är 60+. Det är ett tarvligt sätt att försöka göra ett allvarligt samhällsproblem – skjutningar och kvinnoförnedring i förorten – till en kvoteringsfråga. Lika tarvligt som när man skriker rasism bara därför att någon med invandrarbakgrund får kritiska frågor.
Anser man skott i huvudet och kvinnoförnedring är skadliga beteenden som ska bekämpas, gäller det oavsett ålder och utländsk/inhemsk ursprung.