Den alltjämt viktigaste av filosofiska tillgångar i svensk politik, berättelsen om folkhemmet, har tagits omhand av Sverigedemokraterna. Allt medan andra partier i globalistisk anda förkastat dess grundsats: att svenska medborgare gemensamt ställer upp på varandra.
Många menar att Sverigedemokraterna vuxit därför att de sluppit ta ansvar, men smutskastningen – från Nobelstiftelsen till ärkebiskopen – har ju samtidigt resulterat i en stigmatisering som gör steget över till partiet extra kostsamt. Ändå tar allt fler steget över till det Sverigevänliga partiet.
Så vad är det väljarkåren ser, som etablissemangen missar?
Historisk kontinuitet
Jag tycker historieprofessorn Lars Trägårdh plockar upp viktiga trådar i essän Folkhemsfanan är på väg att överlämnas till SD.
Där visar han hur den Socialdemokrati som intog regeringsmakten och behöll den länge, en gång värnade kontinuiteten bakåt. Det svenska. Detta illustreras av en S-valaffisch där de fria böndernas förkämpe Torgny lagman från 1000-talet och upprorsmannen Engelbrekt från 1400-talet nästintill framställs som tidiga socialdemokrater. De djupa rötterna och historiska strukturerna kopplade ihop fria svenska bönder med den nya tidens arbetarrörelse och den moderna demokratiska staten.
Det är en valaffisch som till sitt budskap idag skulle kunnat tryckas upp av Sverigedemokraterna, men knappast Socialdemokraterna som mer värnar utländska medborgare än de svenska.
De gamla partierna har slutat värna och skydda Sverige och det svenska. För dem är det utländska mer eftersträvansvärt, mer lockande och spännande. EU har drivit på politiska klassens flykt från den grå svenska vardagen till de fina salongerna i Bryssel.
”Inrikes” har kapitulerat för ”utrikes”
Lars Trädgårdh visar hur den inrikespolitiska logiken om folkhemmet ett tag kunde leva parallellt med den utrikespolitiska logiken om Sverige som moralisk stormakt. Men i takt med globaliseringen har de flutit samman till en märkligt oattraktiv politik som väljarna alltmer avvisar.
”Det svenska samhällskontraktet i form av folkhemmet bygger på medborgerlig reciprocitet (ömsesidighet), på villkorad altruism och det skötsamma arbetets primat. Den moraliska stormakten bygger på föreställningar om universella mänskliga rättigheter, en villkorslös altruism, välgörenhet och bistånd.
Folkhemmet förutsätter nationalstatens avgränsade universalism; den moraliska stormakten betonar det gränslösa och post-nationella. Folkhemmet bygger på gnetig demokratisk politik och ett nollsummespel där utgifter begränsas av skatteuttag. Mänskliga rättigheter-logiken utgår ifrån juridiskt bindande rättigheter som är frikopplade från kostnadshänsyn.”
Under en tid kunde vi här hemma driva gemenskap, skötsamt arbete och välfärd för medborgarna inom nationen, medan Olof Palme utrikes kunde predika motsatsen i form av villkorslös altruism, välgörenhet och gränslöshet.
Men i globaliseringens tidevarv kan inte inrikes skilja från utrikes. Och de gamla partierna har valt utrikeslogikens gränslöshet före inrikeslogiken, vars samhällskontrakt kräver egen insats och lojalitet i att bidra till statens finanser, för att kunna uppfylla välfärdsstatens löften.
”Sedan början av 1990-talet har neoliberaler från höger vandrat hand i hand med såväl … socialdemokrater i mitten som postnationella MR-förespråkare av öppna gränser inom den post-socialistiska vänstern”, skriver Trädgårdh och fortsätter:
”Från vänster har man splittrat via prioriteringen av mångkultur och identitetspolitik, från höger har man offrat det gemensamma genom sin preferens för valfrihet och marknad.”
M och S blundar för att deras politik krossar välfärden
Den globala och moraliska stormaktens logik kan bara upprätthållas genom att avskaffa den svenska välfärdsstaten. Men det har varken M eller S erkänt för sina väljare – eller ens för sig själva. Man låtsas som att båda logikerna fortfarande kan upprätthållas som i det post-globala samhället.
Det är det här jag länge sett en paradox: de partier som säger sig bejaka globaliseringen förstår den inte. Eller erkänner i vilket fall inte dess konsekvenser.
Vi konservativa ser däremot verkligheten som den är. Sverige kan inte både vara en moralisk stormakt OCH upprätthålla välfärden för svenska medborgare. Regering och riksdag måste välja EN av dessa ambitioner.
De gamla partierna har valt den moraliska stormakten och är därför i full färd med att krossa välfärden för svenska medborgare. Sverigedemokraterna väljer att försvara välfärden inom det nationella projektet, och vill därför strypa de storhetsvansinniga ambitionerna om Sverige som en global moralisk stormakt.
Så enkelt är det.
Sverige blir ett enda stort Kronogården
Och svenska folket har – ännu – en möjlighet att stoppa storhetsvansinnet och rädda det svenska folkhemmet åt dess medborgare. Men tiden blir allt knappare. Om ett antal år är det försent. Då finns inte Sverige längre. Då är det som en gång var Sverige likt en flygplats – helt utan identitet, utan gemenskap, utan sammanhållning och därför helt utan förmåga att driva in några skatter till ens nattväktarstaten.
Sverige blir då ett dystopia där den starkes rätt gäller, och övriga förslavas under de kriminella gängens hot om våld och död. Vi ser ju embryon till framtiden i förorter som Kronogården i Trollhättan.
Det är alltså dags för svenska folket att bestämma sig. Lägga om kursen tillbaka till trygghet, tradition och gemenskap med Sverigedemokraterna. Eller fortsätta kursen mot utopin om moraliska stormakten som samtidigt ger ett dystopia på hemmaplan där hela Sverige blir en enda stort ”utsatt område” som Rosengård, Biskopsgården, Rinkeby och Kronogården där laglöshet råder och där skatt till staten ersatts med beskyddaravgifter till styrande klaner och gäng.