Inte heller Expressens politiske kåsör Torbjörn Nilsson förstår varför Sverigedemokraterna blivit landets största parti. Behovet av att markera att man tillhör ”rätta kretsarna” är för stort.

Jag väntade med viss nyfikenhet på Torbjörn Nilssons sista del i artikelserie om det svenska politiska tiotalet. Han får skriva långa texter och har utvecklat en egen stil att skriva om partipolitik. Ibland har han goda poänger.

Första delen handlade om Fredrik Reinfeldts Nya moderater, deras uppgång och fall. Andra delen om att Håkan Juholt kanske hade perspektiv som S missade att lyssna på. Så tredje delen skulle säkert handla om Sverigedemokraterna.

Den publiceras idag. Men ack vad besviken man blir. Torbjörn Nilsson har fattat lika lite som alla andra inom Stockholmsetablissemangen. Ingenting.

Smutskastning, smutskastning, smutskasting

Likt alla andra medier ägnar han sig åt personlig smutskastning. Drar upp att personer blivit dömda. Men varför slår man inte lika stort upp alla dömda i andra partier? Eller alla dömda journalister som jobbar vidare på de fina redaktionerna? Journalistkåren och inte minst ”fina” DN-Kultur har ju fullt upp med män som dömts för exempelvis kvinnomisshandel. Men då tigs det. Då smusslas det. Då skyddar man varandra. Bortsett från en och annan syndabock, typ Fredrik Virtanen (som säkert klarat sig om inte sociala medier funnits).

Men när det kommer till Sverigedemokraterna är det fritt fram att framställa de missgrepp som enskilda personer överallt och i alla tider begår, som om de vore partiets själ. Det är så förbannat ohederligt!

Och svenska folket har genomskådat etablissemangets försök att smutskasta Sverigedemokraterna. Nilsson förstår inte hur SD kunnat klara alla dessa ”kriser” som medierna slagit upp. Svaret är att läsarna genomskådat dig och din tidning, Torbjörn Nilsson – man vet att ni alltid är ute efter att smutskasta uppstickarna och skydda de gamla makthavarna.

Ert falskspel biter inte.

Väljarna går inte heller på att partiet skulle ha nazistisk eller rasistisk grund. Det är lögn hur mycket Expressen och andra än försöker sprida den falska bilden.

Alla dessa ohederliga attacker mot ”the new kid on the block” (nye grabben i kvarteret) har givit Sverigedemokraterna rollen som ”underdog”, den man håller på när etablissemangen använder all sin makt för att försöka fördriva nykomlingen i partipolitiken. Väljarna ställer inte upp på vi-och-dom, fast i realiteten och inte bara som retoriskt fikonlöv.

Det politiska slagfältet

På en punkt har dock Nilsson hamnat rätt, när han återger ett 2500 år gammalt citerat av den kinesiske generalen Sun Zi: ”Om du låter motståndaren välja slagfält kommer du aldrig att segra”. Och tillägger:

”Sverigedemokraterna förvirrade sig aldrig till terräng där de inte kände sig trygga. De placerade sig på sitt slagfält – invandringen – och sedan förde den upplevda och reella utvecklingen dit partiets politiska motståndare. Motståndarna var vilsna där. Kanske till och med rädda för att vara där.”

Eller enklare uttryckt: Åkesson och hans parti hade rätt.

Det betyder väldigt mycket för svenska väljare. Men naturligtvis inte för journalister och politiska motståndare, som har sina förutfattade meningar glasklara – hur illa de än stämmer med verkligheten.

Verkligheten är slagfältet. De gamla partierna klarar inte av att hantera den verklighet som globaliseringen har skapat. Man klarar inte av att skydda landets gränser. Man klarar inte av att skydda välfärden för dem som skapat den. Man klarar inte av att skydda tioåringar från att slippa bli rånade på väg hem från skolan. Man klarar inte av att upprätthålla svensk lag i förorterna.

De sju gamla partierna är fullständigt odugliga på att uppnå någonting.

De förstår inte att globaliseringen har risker och nackdelar. De förstår inte att alla världens 70 miljoner flyktingar inte kan komma till Sverige. De förstår inte att svensk politik första och viktigaste uppdrag är att ge svenska medborgare ett så drägligt samhälle som möjligt. Allt annat måste komma i andra hand.

Skälet till att Sverigedemokraterna under 10-talet ser ut att ha blivit landets största parti är att väljarna vill ha politiker som tar verkligheten på allvar. Som inte tramsar om utopiska mål, utan sköter det som är viktigt i vardagen.

Svårare än så är det inte.