10   +   3   =  

Är Socialdemokratins era som största parti i Sverige över? I vilket fall utmanas partiet nu på allvar, så som man på 1970-talet började bli utmanad om regeringsmakten.

I en ledare i Folkbladet (S) tar Widar Andersson upp pamfletten ”Vad är socialdemokrati?” från 1974, som nu kommit ut i ny utgåva av Anne-Marie Lindgren och Ingvar Carlsson.

Andersson lyfter fram författarnas slutsats att Socialdemokratins tuffaste utmaning kommer från ett visst håll i politiska rummet:

De skriver 1974 likväl som 2019: ”Bärande delar i socialdemokratisk ideologi är jämlikhetsidealet, nödvändigheten att balansera kapitalintressena mot såväl andra gruppers intressen som allmänintresset, och insikten om individens beroende av den samhälleliga omgivningen.” Så är det. 

1974 laddade ”Åsa-Nissemarxisterna” i dåvarande Centerpartiet för att ett par år senare knuffa ut S ur regeringskansliet efter 44 obrutna år. 2019 är det ”Folkhemshögern” som laddar för att göra något liknande. Vi får se hur det går. 

Med Folkhemshögern menar Andersson Sverigedemokraterna. Jag gillar varken epitetet Åsa-Nissemarxist, som användes främst om Centerns ungdomsförbund då Thorbjörn Fälldin var partiledare, eller ”Folkhemshöger”. Båda epiteten är satta av motståndare och är avsiktligt nedsättande.

Konservativa bäst på att bryta S-dominans

Men Andersson och författarna har ju rätt i att Socialdemokratin mött sitt hårdaste motstånd från en småfolkskonservativ centerledare på 1970-talet och från ett socialkonservativt Sverigedemokraterna på 2010-talet.

S har med lätthet kunnat jonglera med liberaler och borgerliga, men de har förlorat makten när de ställts mot ett engagerat och folkligt konservativt alternativ.

Också del av internationell trend

Denna faktor går att uttrycka också i aktuellt internationellt perspektiv, som när Håkan Boström i Göteborgs-Posten analyserar ”one-nation-konservative” Boris Johnsons stora valseger 12 december i Storbritannien:

I själva verket följer [brittiska valet] samma mönster som i resten av västvärlden. Högerpartier – de som förstår sin samtid – tar över arbetarklassens röster med ett socialkonservativt budskap som slår vakt om sammanhållningen och det nationella intresset, utan att förlora näringslivets och företagarnas intressen ur sikte.

Det är alltså med ett socialkonservativt (eller småfolkskonservativt, som jag i artiklar använt som begrepp i 25 år) budskap som man kan besegra socialdemokratiska partier i val. Och på det sättet stoppa socialistisk vänsterpolitik som skadar landet.

Tory och SD är systerpartier

Och det ska understrykas att Tory i Storbritannien är systerparti med Sverigedemokraterna. När jag nämnde det häromdagen hävdade flera på sociala medier att så inte var fallet – man trodde det var Moderaterna. Men icke. Moderaterna har i internationella sammanhang sökt sig till liberala och centeristiska nätverk, som EPP i Europaparlamentet.

Den EU-parlamentsgrupp Sverigedemokraterna ingår i, ECR, bildades av Tory. Och Sverigedemokraterna kommer ha fortsatt samarbete med Johnsons parti även sedan det lämnat EU, genom det konservativa nätverket Alliance of Conservatives and Reformists, ACRE, där båda partierna är medlemmar.