Varför bry sig om katolska socialläran?

RECENSION. Nu finns på svenska ”Den katolska socialläran” som beskriver hur kyrkan tycker det värdsliga samhället borde gestalta sig.

Var det en bildörr som slog igen ute på gårdsplan, frågade kära hustrun. Nej, den dova duns hon hört var något helt annat. Vi återkommer till det i slutet på texten.

Nu skall det handla om ett nyutkommet verk som är det första i sitt slag i Sverige: Ett gediget arbete om den katolska socialläran.

Mer filosofi än teologi

”Den katolska socialläran” är alltså den Katolska kyrkans lära om det världsliga samhällets gestaltning i vid mening. Den handlar om relationen mellan kyrka och stat, om arbete och kapital, om nationerna och den internationella gemenskapen, om krig och fred, om familjernas och mindre gemenskapernas roll i samhällsbygget och liknande teman.

Den utgår från en katolskt kristen människosyn och Kyrkans morallära såsom grundad på den kristna tron, och Guds lagar, självfallet, men också på naturrätten och den naturliga rättvisan. Storheter som i den katolska traditionen ses som de gudomliga lagarna såsom de är tillgängliga för blotta förnuftet. Ett mer filosofiskt än teologiskt perspektiv således, om man får uttrycka det så.

I socialläran hör vi hundratals års – ja, faktiskt nära två årtusendens – kristna reflexion över samhällsfrågor komma till tals. Evangelierna, kyrkofäderna, de skolastiska teologerna och filosoferna ekar i dokumenten, när mer eller mindre evigt giltiga principer möter omväxlande historiska omständigheter.

För ett par år sedan kom en volym på svenska i ämnet som främst riktade sig till ungdomar. Nu handlar det om själva dokumenten. Huvudsakligen så kallade encyklikor – påvliga rundskrivelser – från 1891 och framåt. Boken heter Den katolska socialläran. Dokument 1891-2015 (Veritas förlag).

Volymen har sammanställts av en redaktionskommitté, av vars medlemmar några också skrivit förord till dokumenten.

Vad har katolsk sociallära att bidra med?

Innan vi går in på själva innehållet i verket kan det vara på sin plats att ställa – och försöka besvara – en i Sverige ganska självklar fråga: Varför skulle egentligen en samhällsintresserad person lägga tid på att sätta sig in i den katolska socialläran och bilda sig en uppfattning om den?

Två argument gör sig direkt gällande.

Den katolska kyrkan är en av världens äldsta och största organisationer som haft avgörande betydelse för civilisationsbyggnaden i världen, i den västerländska kulturkretsen självklart, men också utanför denna. Även om kyrkans inflytande i Västeuropa idag inte är vad det var på, låt säg , 1950-talet så är det fortfarande betydande och än mer så i  Centraleuropa, Amerika, Afrika och Asien där kyrkan växer.

Vid sidan av socialism, liberalism och konservatism så hör socialläran, i ett internationellt perspektiv, till de viktigaste tankemängderna på det sociala och politiska området. Lite tillspetsat är det så, att vara samhällsintresserad utan att ha ett hum om den katolska socialläran är lite grann som att vara zoolog utan att veta vad ett däggdjur är för något.

Det andra argumentet, som är mer specifikt relevant för socialkonservativt orienterade personer, är att den katolska kyrkan utan tvekan är den institution som i tiden och rummet mest konsekvent  ifrågasatt inte bara marxismen och nazismen utan också hela vänsterliberalismen och den relativistiska sekularismen.

De länder är åtskilliga vari katolsk sociallära inspirerat kristligt-sociala, krisdemokratiska, värdekonservativa och inte minst socialkonservativa partier och rörelser. Och gör så än idag. En annan sak skall heller inte glömmas: Ehuru den katolska kyrkan alltid i princip bejakat större politiska gemenskaper såsom det romerska imperiet och det tysk-romerska riket, i enlighet med vad som idag kallas subsidiaritetsprincipen, så skall vi inte glömma kyrkans roll i de europeiska nationernas framväxt under medeltiden, då de kristna kungarikena tog form i vårt hörn av världen.

Kritik kan riktas mot urvalet av texter

Den föreliggande volymen innehåller alltså ett urval av de viktigaste texterna vad avser socialläran och då huvudsakligen, men inte uteslutande, påvliga encyklikor. Detta är självklart verkets primära förtjänst. För första gången finns dessa dokument samlade på svenska i en volym.

Volymen som helhet inleds med några begreppsförklaringar och ett allmänt förord. Varje dokument föregås sedan av ett eget introducerande förord.  Här finns anledning till några kritiska synpunkter och jag tar dem i följande ordning: urvalet texter, förorden, de inledande begreppsförklaringarna och, på en punkt, själva översättningen.

Att välja bland relevanta texter är inte alldeles enkelt, särskild som det utkristalliserats något av en kyrklig tradition om vad som skall med och inte med i volymer av denna typ, utan att det alltid är glasklart varför vissa val gjorts.  

I denna volym saknas till exemel några av Leo XIII:s tidigare encyklikor om till exempel kyrkans syn på staten, som hade bidragit till förståelsen av det som sägs i den första egentliga socialenyklikan Rerum Novarum från 1891.

Här saknas i min mening också Pius XI:s encyklika Divini Redemptoris mot kommunismen från 1937. Det dokumentet är inte minst viktigt för att i det finns en kort men kärnfull formulering av kyrkans syn på de mänskliga rättigheterna som det är konstigt att utelämna i en sådan här volym.

Konstigt är också att man helt utelämnat Pius XII:s många betydelsefulla inlägg om till exempel de mänskliga rättigheternas och naturrättens betydelse som grundval för rättsstaten, om det internationella samfundet och folkrätten, om kriterierna för en verklig demokrati och om betydelsen av kvinnors engagemang i det politiska livet.

Möjligen beror detta på att de inläggen, de flesta tillkomna under andra väldskriget, tog formen av radioanföranden och alltså inte är socialencyklikor i strikt mening. Möjligen spökar också en ”vänsterkatolsk” – inget bra uttryck, det medges – nervositet inför gestalten Pius XII som kan märkas av då och då. Det paradoxala är att den nervositeten antagligen skulle skingras om de satte sig in i just de nyss nämnda inläggen!

Utelämnandet av de angivna texterna är desto mer märkligt då man tagit med ett dokument som handlar om kyrkans missionsuppdrag i vår tid som, ehuru ett utmärkt dokument, inte riktigt hör till socialläran i strikt mening.  Men låt oss inte låta skogen skymmas av alla träd. Det urval texter som tillgodoser alla intresserade kommer vi aldrig att få se i vilket fall.

Förorden är svaga

Bland förorden finns några av de svagaste punkterna i volymen. Det inledande allmänna förordet är intressant och trevligt skrivet men handlar märkligt nog egentligen inte om socialläran utan om kyrkans praktiska karitativa arbete. Nog så viktigt, men inte samma sak.

Bland de andra förorden varvas goda analyser och viktig information med utläggningar som ger assocationer till ett kvasiteologiskt seminarium i Woodstockfestivalens marginal. Good morning Starshine. Kumbaya. Ni fattar. Ibland tänker man: Har vi verkligen läst samma dokument.

Dock är även de svagare texterna intressanta på sitt sätt, men min rekommendation är absolut att läsa dem efter att man läst själva dokumentet och bildat sig en egen uppfattning om det. Före läsningen av ett av dokumenten är det bra mycket bättre att reflektera lite över den tid i vilken dokumentet tillkom. Så gagnas ju till exempel läsningen av encyklikan Pacem in Terris – Fred på jorden – från 1963 av att man tänker sig tillbaka till det kalla kriget, Kubakrisen, Berlinmurens uppförande, den växande kommunistiska aggressionen mot Sydvietnam och medborgarrättsrörelsen i USA.

Man har glömt förklara naturrätten

När det gäller de begreppsförklaringar som ges, rör min kritik inte så mycket tolkningarna, utan att man helt glömt att ge några förklarande kommentarer till ett av sociallärans viktigaste nyckelbegrepp, nämligen naturrätten. I Sverige är, till följd av det rättspositivistiska perspektivets totala dominans i alla rättsteoretiska diskussioner, begrepp som naturrätt, naturlig rättvisa och den naturliga morallagen inte helt lätta att förstå innebörden av.

Man tänker sig ofta att natur här har samma mening som i Naturvårdsverket eller vetenskapernas naturlagar. Naturrätten missförstås då ha att göra med ”hur det är i naturen”. Men i katolska sammanhang refererar begreppet till människans natur, såsom den förstås i den klassiska filosofiska traditionen från Aristoteles och Thomas av Aquino. Detta borde ha tydliggjorts.

Trygghet genom egen egendom

Här en enda synpunkt. I encyklikan Rerum Novarum har ett latinskt ord som betyder ”egendomslös” på flera ställen översatts till ”fattig”. Det är inte samma sak. Denna miss är olycklig, då en av encyklikans poänger är att åtgärder måste vidtagas för att egendomslösa skall kunna öka sin trygghet genom att komma i åtnjutande av egen egendom – inte bara bli mindre fattiga.

Jämför med den svenska egnahemsrörelsen som började ta form ungefär samtidigt som Rerum Novarum publicerades. Förordet till encyklikan visar att man varit medveten om denna poäng, vilket gör felöversättningen än mer märklig. 

Äntligen tillgängliga på svenska

Allt det hittills sagda är dock detaljanmärkningar. Det viktiga är att nu finns äntligen flertalet att sociallärans viktigaste dokument tillgängliga för samhällsintresserade svenskar. Det var på tiden.

Ett ytterligare tips inför läsning: Den amerikanske statsvetaren John H Hallowell sade en gång att bakom varje åskådning och varje politiskt system finns en bestämd uppfattning om vad en människa är och om meningen med hennes existens. Socialläran är inget undantag. Därför rekommenderar jag starkt att man före läsningen skapar sig en bild av den katolskt kristna synen på vad en mänsklig person är.

Den hittillsvarande bästa texten på svenska i ämnet är Lundaprofessorn tillika dominikanerpatern Anders Piltz bok Mellan ängel och best, som kommit i olika utgåvor och som finns hos nätbokhandlarna och många bibliotek.

Det är också en bra idé att läsa något om naturrätten. Här finns inget självklart val på svenska. På engelska föreslår jag böcker skrivna av professor Jay Budziszewski – nej, det är inte stavningsprogrammet som spårat ur, han heter faktiskt så – och då särskilt The Line through the Heart (ISI Books, 2017).

Så var var det då för dov duns min hustru hade hört? Det var jag, som under arbetet med denna anmälan slog igen boken. Den är nämligen på 1239 sidor. Så hade Du tänkt ha med den i fickan så får Du nog be skräddaren att fixa lite med kavajen först.