Enligt sammanvägningen av flera opinionsmätningar, som sker i Svensk väljaropinion för Sveriges Radio, vill folket ha en konservativ majoritet i riksdagen.
Med 177 mandat mot 172 skulle SD, M och KD ha egen majoritet i riksdagen och möjlighet att forma en ny regering. Detta enligt Svensk väljaropinion i november.
Vad skulle ett valresultat som ser ut som dessa opinionsmätningar betyda?
Ingen som vet, ingen som vet (som Owe Törnqvist sjöng i ”Loppan Lyrics”)
Riksdagen är nu en ormgrop
Just nu är partipolitikens maktkamp reducerad till en ”ormgrop” om man ska tro Johan Hakelius i Fokus:
”Vänsterpartiet ogillar regeringens politik, men vill ändå ha regeringen kvar. Centern måste visa att man är i opposition, genom att tvinga regeringen att driva en politik den ogillar … Och S kan inte släppa makten oavsett vad det kostar, för då blir det uppenbart att den väg partiet valt är ett utdraget självmord. Vem har tid att bry sig om verkliga problem i den ormgropen?”
Att regeringsunderlaget tappar väljarnas förtroende är mot denna bakgrund föga överraskande. Jag tror vi bara sett början på väljarnas flykt från JÖK-partierna (S, C, L och MP). Framför allt Socialdemokraterna riskerar att förlora mycket mer än de tre procentenheter som Svensk väljaropinion nu pekar på, 25 procent mot 28,3 procent i valet.
Alternativet måste bli tydligare
Det är därför viktigt att de tre oppositionspartierna visar upp vad alternativet till en vänsterliberal ormgrop är.
Det duger inte att M och KD tala tyst om villkoren för en regeringsbildning där SD spelar roll. Oppositionen måste visa större regeringsduglighet än de vänsterliberala, vilket inte borde vara en svår uppgift. Men med de interna konflikter som både KD och M har i relation till SD-samarbete kan det visa sig att dessa båda partier också befinner sig i egna ormgropar.
I så fall är det endast Sverigedemokraterna som står upp för en tydlig och strategisk politik och tar väljarkrav om ledarskap på allvar. Men även om SD fortsätter att växa med fem procentenheter per år – så som man vuxit från 17 till 22 procent det senaste året – och nå 37 procent i valet 2022 skulle partiet ändå inte kunna bilda regering på egen hand.
M och KD måste klara ut sina interna motsättningar och avgöra om man ska ansluta sig till det vänsterliberala blocket under ledning av S, eller utgöra ett regeringsalternativ som inbegriper SD. Några andra val finns inte.
Det är denna mentala insikt M och KD måste nå. Se verkligheten, så som väljarna gör. Inte mycket att begära, kan tyckas. Men svensk politik tycks sakna botten för hur undermålig, ledarlös, viljelös och tanklös den kan bli.
Samarbete i sakfrågor
För min del tror jag (som länge stöttade allianssamarbetet) inte på ett så tätt samarbete mellan SD, M och KD som alliansen var. Det byggde på historiska erfarenheterna av brister i tidigare borgerliga regeringssamarbeten, och tog i praktiken årtionden att bereda marken för.
Men jag vill, å andra sidan, inte se ett så löst samarbete som Thorbjörn Fälldin tvingades till 1976, eftersom han internt inte hade stöd för organiserat samarbete med dåtidens ”extremistiska” parti: Moderaterna. Först sedan Fälldin besegrat Socialdemokraterna i valet och avsatt dem efter 44 års regeringsinnehav, inleddes borgerliga partiförhandlingar.
Det skedde då om den regeringsförklaring som den nye statsministern skulle avge i riksdagen. Resultatet blev en pyttipanna av stort och smått utifrån partiernas egoistiska dagordningar (ungefär som Januariöverenskommelsen i år).
Därför borde ett nytt mellanting i förhandlingar om framtida regeringssamarbete vara den logiska lösningen. Partierna sitter tillsammans i alla riksdagens utskott. Här borde partiledningarna kunna välja ut strategiskt viktiga politikområden där de tre partierna utarbetar gemensam linje som, utöver utskottsarbete, blir till rapporter och program för vad en ny konservativ regering kommer att genomföra.
På detta sätt kan man utifrån sakfrågor på skilda politikområden successivt stämma av hur nära eller långt ifrån varandra man befinner sig.
Sverigedemokraterna är här för att stanna
Det viktiga är att Moderaterna och Kristdemokraterna internt i sina partier en gång för alla och tydligt avgör frågan om samarbete med SD ska kunna ske eller inte. Här tror jag en nyckel ligger i att medlemmarna i M och KD mentalt förstår att Sverigedemokraterna inte är en dagslända som snart kommer att försvinna, utan är här för att stanna. Det landskap som fanns före 2010 kommer aldrig mer att återkomma. En ny verklighet råder.
Om något som liknar detta förlopp sker under nästa år, kan svensk politik kravla sig upp ur de gamla makthavarnas ormgropar. Och en regering på en konservativ riksdagsmajoritet bildas 2022, om folket vill.
