8   +   10   =  

Moderatledaren gav för en vecka sedan en ursäkt för att man smädat dem som varnat för den okontrollerade invandringens konsekvenser. Mottagandet är blandat. Förstår hans parti allvaret i den djupa kris som gränslösheten nu skapar?

Att be om ursäkt är en moralisk handling. Jag är allergisk mot den vanligaste formen av offentliga ursäkter: man ber om ursäkt för någon annan och till en grupp där ofta ingen personligen varit drabbad. Då kostar det inget för den som säger förlåt, och riktas till några andra än dem som lidit skada. Sådana utspel är bara jippon – som riskerar att ersätta konkreta åtgärder och därmed fördröja utveckling åt rätt håll.

Så är det inte riktigt med Ulf Kristerssons ursäkt, när han skriver ”Och i den mån mitt parti har bidragit till att smäda och frysa ut de röster som ville och vågade lyfta problemen, så förtjänar de min och mitt partis förbehållslösa ursäkt.”

Kristersson ber om ursäkt för agerandet från moderata partiledningen, som han länge tillhört, och till dem som drabbats av tillmälen och utfrysning – dock utan att precisera vilka.

Ursäkt under galgen

Detta berörde Jimmie Åkesson när han tog upp ursäkten i sitt tal till Sverigedemokraternas Landsdagar.

”Vad Ulf uppenbarligen har men som statsministern saknar är modet att medge sina misstag. Den ursäkt som moderatledaren – om än lite halvhjärtat – nu levererat tycker jag att vi alla kan ta åt oss, alldeles oavsett om den var riktad enbart till utfrysta moderater eller till alla oss andra som år efter år tvingats ta skydd från den ena hatiska attacken efter den andra.

Det satt långt inne, men har man haft så fel att man orsakat så många människor sådan skada då ska man be om ursäkt. Och det är bättre att erkänna och be om förlåtelse under galgen än inte alls.”

Åkesson tar därmed upp ett tredje moraliskt skäl för att vara skeptisk mot offentliga ursäkter: om det sker därför att man är tvungen, återstår ju frågan om Kristersson egentligen tycker så eller bara gör det han måste?

”Ryggradslöst krypande”

Dagens Nyheter upplever ursäkten så: ”Kristerssons ursäkt är bara än mer ryggradslöst krypande för denna invandringskritiska opinion. [A]tt skylla ifrån sig på invandring … är ovärdig[t] och vittnar om valhänthet inför den grova brottsligheten.”

Typiskt för DN är att man inte har några egna lösningar på hur den alarmerande brottsligheten skulle kunna bekämpas utan att fokusera på utanförskapet och invandringens omfattning.

Långtifrån tillräckligt

En annan aspekt, som tas upp i Smålandsposten, är om ursäkten från Kristersson är tillräcklig.

”Om det här tänks vara det streck bakom vilket den moderata partikulturens skuldbörda en gång för alla skall förpassas begår man ett strategiskt misstag. Det handlar inte om att man fnyst åt folk som inte velat sänka skatten ordentligt. Man har åsamkat djupare sår än så … Och försoning och trovärdighet har aldrig varit gratisprodukter.”

En ursäkt kan inte stå ensam. Den måste fogas till att den som ber om ursäkt börjar agera annorlunda. Nu hävdar Kristersson i sin ursäkt att M lagt om till en stramare migrationspolitik.

Här är det min egen skepsis kommer in i bilden. Jag upplever att ursäkten inte bottnar i att M fullt ut förstår hur allvarligt läget för Sverige är. M skruvar och vrider lite på juridikens reläer och reglage. Som om det skulle räcka…

Radikal politisk omläggning krävs

Vad Sverige behöver är en helt ny politik. Alla välfärdssystem borde omgående begränsas till svenska medborgare. Inga generella bidrag till någon annan. De med uppehållstillstånd ska försörja sig själva och tjäna in sin rätt till välfärd. Under tiden ska de i nödläge få matkuponger och enkla bostäder i baracker.

Sverige kan inte längre vara hela världens socialkontor. Sverige kan inte betala sjukpenning till hela världen, inklusive Iraks försvarsminister. Sverige kan inte vara en ”humanitär stormakt” på den globala scenen. Det humanitära målet ska istället handla om landets egna medborgare så att de inte tvingas leva i ensamhet, svälta ihjäl med smaklös micromat, frysa ihjäl i äldreboenden som sänker värmen. En ny regering måste stoppa utvecklingen mot social misär som sprider sig när kommunernas ekonomi nu faller fritt.

Moderaterna har inte förstått hela vidden av migrationspolitikens förödande konsekvenser för Sverige som välfärdsstat. En del menar att det hela tiden varit Moderaternas mål, att med invandring krossa välfärden. Jag tror inte M okontrollerat vill kasta landet i kaos för att uppnå ett nyliberalt samhälle, utan att de snarare måste vakna upp från de vänsterliberala utopiska drömmarna om gränslöshet. Denna utopism är redan en verklig mardröm för allt fler utsatta medborgare i landet.

Och jag är inte alls säker på att Moderaterna är klarvakna. Snarare yrvakna.