KOMMENTAR. I en ovanlig artikel i Washington Post medges att bortsett från Trumps bombastiska personlighet, talar alla variabler för att han vinner återval i november 2020.
Redan rubriken är slående: Trump utan hans personlighet skulle vinna omval i jordskredsseger (Trump without the Trumpiness would win reelection in a landslide).
Sakligt sett står Trump mycket stark
Det är i en ledarkolumn av David Von Drehle i Washington Post som man föreställer sig hur situationen skulle varit om presidenten använde konventionella metoder för att kommunicera, istället för arga Tweet och personangrepp.
Ge sedan, skriver han, denne president exakt samma samhällsutveckling som Donald Trump kan visa upp efter sin första mandatperiod som president. Det vill säga en stark aktiemarknad, rekordlåg arbetslöshet, svag inflation, låga bensinpriser och rätt att skryta om hur amerikansk militär slagit ut grundaren av Islamiska staten. Lägg till det en engagerad väljarbas som fått skattesänkningar, mycket omfattande avregleringar och en starkt växande konservativ domarkår – allt enligt vad presidenten lovat.
Det som utmärker de presidenter som återväljs till en andra mandatperiod är just: växande ekonomi, engagerad väljarbas och militära segrar.
Om, spekulerar artikeln, nuvarande president hade kunnat hävda att han är politisk ledare som förenar istället för splittrar och hade ett positivt budskap – typ ”Yes we can” – som var inspirerande för hela landet, då hade Trump kunnat räkna med en historisk jordskredsseger.
Trump utan Trumps personlighet hade varit oslagbar, summerar artikeln.
Betydelsen av framtoning överdrivs i medierna
Nu är Washington Post en del av etablissemanget, och det framgår av det som sägs om ”Yes we can”, som var president Obamas slagord. Enligt tidningen var detta inspirerande. Inte sant. Många amerikanska väljare som röstat på Obama ansåg att han svek det löftet. Väljarna blev förbannade – och valde Trump.
Att vara inspirerande utan innehåll och utan strategi är inget annat än bedrägeri. Det upptäckte amerikanska väljarkåren och deras förtroende för politiken sjönk rejält. Ur detta perspektiv var Barack Obama en katastrof. Han lovade stort, lockade många att bli hoppfulla, men höll sedan ingenting.
Det är farligt att i en demokrati lura väljarna att bli hoppfulla, utan att kunna leverera.
Donald Trumps ilska och bittra personstrider stämmer väl med stämningsläget hos väljarkåren efter att ha lurats av politiker som lovat brett men sedan svikit grovt.
Alltså är etablissemangen fel ute när de gör så stor sak av att Trumps temperament är ett hinder och att det omöjliggör honom som en framgångsrik president. Man måste se genom det, till sakfrågorna.
Handlingar och sakfrågor ska stå i fokus
För mig är det alltid handlingar som avgör hur jag bedömer en person, ett företag, ett parti, en politiker eller en regering. Det ”flashiga”, det ”imagemässiga”, det ytliga som idag är så fundamentalt dominerande i västvärldens samhällsdebatt intresserar mig inte ett skvatt. Sådant tycker jag ska hänvisas till skvallerspalterna, så som det var förr.
Det viktiga är vad som görs. Sakpolitiken. Besluten. Åtgärderna.
Och där medger ju Washington Post i den ovanliga artikeln att Donald Trump är en framgångsrik president.
Jag tycker det är så vi alltid borde se på makthavare.
Visst, man kan reta sig på Donald Trump bombastiska och självförhärligande uppträdande. Men jag retade mig faktiskt mer på Barack Obamas flinande ”Yes we can”, eftersom jag såg det som ett sätt att lura människor. Ett billigt försäljningsknep. Obama var lögnare från början. Trump är en storskrävlare, men i sakfrågorna har han varit förvånansvärt sanningsenlig. Han gör det han lovat.
Sådant ska ha stor betydelse i politiken.