Den svenska debatten om kriminalitet spårar alltid ur. Det varnas för ”polisstat” så fort hårdare straff nämns. Det gör att vänstern alltid slipper undan att tala om vad alternativet är.
En kvinna slogs nästan ihjäl vid en busshållplats i Malmö på lördagskvällen, kort tid efter att en tonårsgrabb sköts ihjäl på en pizzeria i samma stad.
Våldet blir alltmer besinningslöst. Min uppfattning är att det beror på att polisen i sin iver att dämpa våldsnivån och tona ner sin auktoritet för att inte provocera, istället har tappat all respekt i kriminella kretsar.
Att polisen talar folk tillrätta istället för att demonstrera sin auktoritet fungerar på den stora allmänheten. Men kriminella hjärnor fungerar annorlunda. Där är auktoritet och våldskapacitet det enda som får dem att ta något budskap på allvar.
Jag upplever också att polisen dragit sig tillbaka, och skyller på kommuner och skolor när det gäller förebyggande insatser. Men den allra viktigaste förebyggande insatsen är ju att polisen griper in resolut så fort unga begår sina första brott – som vid snatterier och småstölder. Här rapporterar butiksägare – inte minst i Skåne – att polisen inte ens dyker upp och tar anmälan.
Det förebyggande arbetet sker bäst genom att polisen omgående är på de unga som begår brott och att de direkt får lära sig att brott får mindre trevliga konsekvenser.
Men polisarbetet är misskött under lång tid. Nu har vi en stor och växande grupp unga som är grovt kriminella och besinningslöst våldsamma.
Då måste Sverige ta i med hårdhandskarna.
Straffen måste skärpas. Och här har moderate riksdagsmannen Hanif Bali gjort ett utmärkt pedagogiskt Twitterinlägg som visar hur skev svensk debatt är i dessa frågor.
Sverige har en slapp och likgiltig lagstiftning sedan 1970-talet då alla fångar skulle släppas loss.
Vi måste få en regering som inte mentalt isolerar sig i en svensk ankdamm, utan tar in lärdomar från andra länder.
En ny regering måste göra upp med det kriminologiska vänsterperspektivet där gärningsmän ses som stackars offer, medan de som drabbas av brott och våld på ett märkligt sätt ses som del av det samhälle som är ansvarigt för de stackars brottslingarnas agerande.
Vi måste få en kriminalpolitik som visar att brott får konsekvenser. Hårda, tydliga och snabba konsekvenser.
För unga är snabba konsekvenser viktigare än långa straff. Den borgerliga regeringen på 1990-talet försökte införa jourdomstolar för unga men vänsteretablissemanget lyckades stoppa det. Därefter har riksdagen avvisat alla förslag, inte minst från Sverigedemokraterna, om att införa jourdomstolar för unga. (Regeringen har nöjt sig med att försöka påskynda delgivning i brottmål.)
Idag låter polisen bli att genomföra det viktigaste förbyggande arbetet som finns, att beivra och på stort allvar ta ungas första brott. Många polisutredningar av anmälda brott läggs ner på ett moraliskt utmanande sätt, som varje gång undergräver allmänhetens förtroende för rättsstaten.
När gängkriminella agerar hotfullt griper ofta polisen inte in. När stenkastning skedde mot bokbord med Sverigedemokraterna i Uppsala fanns polis på plats, men man försökte inte ens få tag på förövarna. Denna passivitet undergräver allmänhetens förtroende för rättsstaten.
Allt detta handlar om mindre grov brottslighet. Jag har här inte föreslagit hårdare straff för dessa brott. Utan efterlyser ett annat allvar, en annan moral som ser det som angeläget att varje brott, inte minst de lindriga, får tydliga och snabba konsekvenser.
Detta kan uppfattas som ”hårdare tag”, men handlar mer om ledarskap inom gällande lagar, eller med små justeringar, för att göra konsekvenserna vid brott tydliga.
Varför är detta så omöjligt att nå i Sverige? Varför anser de styrande att rättsstaten ska var slapp och likgiltig? Det är egentligen mer intressant att analysera än hur mycket hårdare straffen ska bli.
När vi rett ut det, kan vi ta upp om, hur och vilka straff som måste skärpas.