RECENSION. Konflikten mellan nationellt kontra globalt perspektiv är vår tids klassfråga. Det menar förre Laborministern Yael Tamir i uppmärksammad bok.

Hon var migrationsminister och sedan utbildningsminister i Israels vänsterregeringar på 00-talet och är nu professor i Oxford. Hon tycker de ”progressiva”, alltså liberaler och socialdemokrater, inte fattat att glädjen över globalisering ”är klassbaserad”. De rika kan välja var de vill bo och leva oberoende av stat och nation.

Men för de många människorna har välfärdsstaten varit helt central för att förbättra deras livsvillkor. Och välfärdsstaten kräver en nationell gemenskap för att kunna exister, dvs ta ut skatter. Nu raserar globaliseringen denna tryggheten från två håll: billiga invandrare sänker lönerna på mindre kvalificerade arbeten och flyktinginvandringen äter sönder välfärdsstaten.

Och, skulle jag vilja lägga till: i Sverige ökar våldet och kriminaliteten på ett sätt som gör att den upplevda fysiska tryggheten har försvunnit. Man är hotad, även i sitt hem, därför att man kan utsättas för explosioner som blåser ut hela lägenheten eller träffas av förlupna kulor av automateld, som 25-åringen i Nacka (träffad av kula på sin balkong och ligger svårt skadad på sjukhus med livslångt lidande framför sig efter skjutning i september).

Vi betalar skatt för att slippa sådant, men poliskåren i Sverige har av politikerna gjorts så svag att den är oförmögen att stävja buset som tar över allt större del av det svenska samhället med en våldskapacitet som liberaler och socialdemokrater inte förstår innebörden av.

Nationalismen är nödvändig

Yael Tamir vill få liberaler och socialdemokrater att förstå att det finns en god nationalism. Progressiva måste förstå att nationalismen är nödvändig.

Hon vänder sig mot eliternas blindhet. ”Många vill tro att dagens opinionsvindar är en tillfällighet och att saker och ting snart ska gå tillbaka till det normala”, skriver hon och tillägger ”Dom har fel”.

Samtidigt menar hon att den gamla sortens nationalism som ser det egna landet som bättre än andra, inte heller kan överleva. Tamir vill istället gifta ihop den liberala principen om demokratin som styrelseskick med nationalismens gemenskap.

Folkbildning för etablissemangen

Hon har fått hård kritik från vänsterhåll för att skriva plattityder, och även för en konservativ som mig kan dessa påpekanden framstå som trivialt självklara.

Men jag tror det är en sorts folkbildning för etablissemangen, en ”etablissemangsbildning”, som hon ägnar sig åt. Som politiker och akademiker på hög nivå vill hon förklara för sina likar hur det ligger till.

Här låter jag gärna folklivsforskaren Dan Korn som jag ser har recenserat boken (Söndrade vi falla) summera budskapet:

”Utan den sammanhållning som gemenskapen i en nationalstat ger, tack vare nationalismen, fungerar inte demokrati. Tamir påpekar mot alla dem som brukar framhålla att historien känner många exempel på mångkulturella stater, att dessa inte var demokratier utan despotiskt styrda kungariken och liknande, som exempelvis det gamla habsburgska imperiet. Det var först när detta upplöstes och nationalstater bildades som demokratiseringen blev möjlig”, skriver han och fortsätter:

”Nationalstaten blev välfärdsstaten. För de sämre lottade innebar det en möjlighet till utbildning, språk, politiska rättigheter och frihet. När världen globaliseras försvinner en del av dessa möjligheter. Det leder till ilska, men det handlar sällan om maktkamp. Kritiken mot makthavarna kommer inte från dem som vill ta över makten, utan oftare från människor som helt enkelt är upprörda över att makthavare har svikit deras förtroende.”

Ja, och nu ser väljarna till att kasta ut eliterna. Trump i USA och Boris Johnson i Storbritannien är två exempel där folket sparkat de gamla makthavarna och satsat på nya krafter som har ett mer direkt språkbruk, och är medvetna om att de företräder folket, inte kompisarna i myndigheter, EU och andra maktcentra som vill styra i strid mot folkviljan.

Många ser det som nackdel att Trump och Johnson är avskydda av etablissemangen, men det är i själva verket deras främsta tillgång.

Är det för sent för engagerad nationalism i Sverige?

Det Tamir vill är att vi ska utveckla en ”engagerad nationalism” för ömsesidigt ansvarstagande som prioriterar jämlikhet och återskapar social solidaritet. Detta ansvar kan baseras på det vi har gemensamt – normer, traditioner, seder, vanor och gemensamt förflutet och önskan om en bättre framtid.

Frågan är om detta kan fungera i Sverige, där närmare 25 procent av befolkningen numera inte har något gemensamt förflutet med Sverige. Och där de flesta intellektuella med invandrarbakgrund hatar Sverige som ett påstått rasistiskt folk (även om alla internationella studier visar att svenskar är de minst rasistiska av alla).

Svenska politiker håller på att radera det som är gemensamt förflutet och skapar en historielös, multikulturell anarki.

Det vore intressant att fråga Tamir om hon tror att det går att rädda ett land där var fjärde invånare inte har några band till landets förflutna.

Som vanligt vill jag påpeka att mitt resonemang rör volymernas betydelse, inte enskilda individer. Volymer är ju helt centrala i en demokrati – partiers storlek i val beror på vilka volymer av röster det får. Den person som röstar på ett parti som får 0,5 procent av alla röster är givetvis lika mycket värd som den person som röstar på ett parti som får 28,3 procent av rösterna. Volymerna är olika, även om varje enskild person och dess röst är lika värd.

Det är bråttom

Om vi vill återskapa gemenskapen i Sverige, behålla välfärdsstaten och beredskapen att betala skatt, måste utvecklingen ändras – snabbt.

Den goda nationalismen behöver erkännas illa kvickt så att partier, myndigheter och andra aktörer slutar bekämpa nationalismen och därmed gemenskapen. Ett litet konkret exempel är nationalsången, som Skolverket vill stryka ur kursplanerna. Sådant får inte ske. Tvärtom ska mer av historiska och sammanhållande aspekter in i kursplanerna så att det uppväxande släktet förstår i vilket land man lever, och att man ingår i en gemenskap som värnas med skatter, lagar och demokrati.