Utvecklingen av Sverigedemokraterna har varit historiskt snabb. Och partiet fortsätter utvecklas i rasande fart. På helgens Landsdagar vill partiledningen slipa av flera vassa kanter för att partiet ska kunna bli än folkligare och större.
En av de mest iögonfallande aspekterna med Sverigedemokraterna är hur smutskastat partiet varit. Eftersom man hotar flera gamla makthavare har etablissemangen inte varit nådiga i att fördöma, avfärda och inte ens prata med partiets företrädare.
Denna stigmatisering har, kan man nog konstatera så här nio år efter riksdagsinträdet, mer hjälpt partiet än förhindrat tillväxten.
Om partiet mött mindre motstånd och vuxit ännu snabbare i början hade utvecklingen kunnat bli som för andra nya partier – upp som en sol och ned som en pannkaka. Genom det hårda motståndet från alla andra partier har Sverigedemokraterna tvingats skärpa sig, lära sig spelet utifrån ett ständigt underdog-perspektiv. Inga segrar är gratis.
Det har skapat en moral och en uthållighet som är synnerligen stark i partiorganisationen. ”Det som inte dödar, härdar”, brukar det heta. Och det är verkligen sant för SD.
Nu har man inte bara överlevt maktens anfall, utan vunnit rond efter rond.
Nästa genombrott: Normalisering
Och nu står man inför det sista genombrottet: normaliseringen.
I Dagens industri frågar PM Nilsson: ”Kan man lita på Åkessons reformism? … Om man på allvar anser att SD är kvar i 1980-talet och är ett farligt parti är den logiska konsekvensen kompromisslös kamp. … [Men en] stor och ökande del av allmänheten ser ett parti som liknar de övriga. Det är värt att ta fasta på. Där ligger nyckeln till ett mer normalt politiskt klimat och en mer normal bevakning av ett i många frågor viktigt parti.”
I Göteborgs-Posten konstaterar Håkan Boström: ”Alla partier anpassar naturligtvis sitt politiska budskap till den rådande situationen i det land de verkar i. Både M och S har gjort det otaliga gånger på senare år… Sverigedemokraternas självbild är att vara ett Socialdemokraterna inför 2000-talet – ett kommande statsbärande parti som gradvis reformeras mot mitten.”
Det är därför man nu under dessa Landsdagar diskuterar en del positionsförflyttningar som kan ses som att ”slipa av kanterna”. Det kan vara smärtsamt för många aktiva. Men det är en nödvändig utveckling om partiet ska kunna fortsätta växa och få än större del av svenska folkets röster.