Varje gång Sverigedemokraterna försvarar och värnar svensk kultur spelar de gamla partierna ut rasistkortet. Man får inte värna det svenska. Det är rasism. En befängd retorik som väljarna avvisar.

I går hölls en frän intepellationsdebatt om Richard Jomshofs fråga om regeringen kan tänka sig att verka för att en folkomröstning om invandringspolitiken kan hållas i Sverige.

Justitieminister Morgan Johansson (S) svarade med att Jomshof borde åka till koncentrationslägren i Tyskland.

Och på Twitter ondgjorde sig Kristdemokraternas riksdagsledamot Magnus Jacobsson över Jomshofs kritik av mångkulturalismens effekter i form av ökad otrygghet. Att tala om orsakerna till det ökande våldet är – rasism.

S-regeringen utvisade judar som hamnade i koncentrationsläger

I sin iver att brunsmeta Richard Jomshof försökte Morgan Johansson hävda att Socialdemokratin minsann visade ”medmänsklighet och humanitet” under andra världskriget. Det är historieförfalskning. Den S-ledda regeringen begränsade 1939 möjligheterna för politisk asyl till att omfatta förföljda politiker (i praktiken socialdemokrater) medan förföljda judar utvisades tillbaka till Tyskland, där många dog i koncentrationsläger (se mer i dokumentären Ett folk, ett parti).

Utrikesfödda är överrepresenterade i kriminalstatistiken

Sedan är det märkligt att en KD-riksdagsman kallar det rasism att diskutera migranters överrepresentation i brottsligheten. Magnus Jacobsson måste därmed också anklaga myndigheten Brottsförebyggande rådet, Brå, för att vara rasistisk. Skälet till att Brå under många år vägrat att göra aktuell studie om brottslingars bakgrund har varit att inget nytt har hänt sedan studien från 2005 visade på kraftig överrepresentation av utlandsfödda bland gärningsmän.

Under valrörelsen (gissa varför…) fick Brå i uppdrag att följa upp studien från 2005 om gruppen gärningspersoner.

Det är således inte bara grovt oförskämt (och ett föga kristet uppförande) att kasta ur sig grundlösa anklagelser mot andra politiker, det är också djupt okunnigt av Magnus Jacobsson att kalla det rasism när invandrares överrepresentation i kriminalitet diskuteras. Det är ett vetenskapligt bevisat faktum.

Ändå har KD:s partiledning i form av Jacob Forssmed gillat Jacobssons obegåvade smädelser.

Multikulturalismen en ny företeelse

Skälet till att både S-ministern och KD-riksdagsmän ägnar sig åt en lögnaktig brunsmetning som få tror på, är att de inte kan försvara sin egen position när det kommer till globaliseringens negativa sidor.

Jacobsson hävdar att Sverige ”alltid varit mångkulturellt”, vilket är ett lika falskt påstående som Morgan Johanssons om att S skulle varit medmänskligt under andra världskriget. Sverige hade en mycket låg andel utlandsfödda fram till mitten av 1900-talet. År 1960 var andelen knappt fyra procent. Nu är andelen en av världens högsta, närmare 20 procent.

Dessutom, som Jomshof påpekar, var de utlandsfödda förr från grannländer som Finland, medan de nu är från Mellanöstern och Afrika.

Globaliseringens enda försvar: brunsmeta motståndare

Om vi lägger all ovetenskaplighet och osaklighet åt sidan, och ställer oss frågan: Varför gör de på detta viset? Varför dessa ständiga anklagelser? Svaret är enkelt: de har inga sakliga argument att komma med. Lögnen är deras enda vapen.

I Samtiden har frågan ställts: vem har röstat för 1,6 miljoner uppehållstillstånd? Den politik som både borgerliga och rödgröna regeringar fört de senaste 15 åren har dolt den mycket kraftiga invandringen. Man har inte talat klartext. Man har inte låtit väljarkåren ta ställning.

Skälet till tystnaden har varit att partierna vet att de inte har folkligt stöd för den förda politiken. Därför har man dolt politiken, och när den nu avslöjas av det nyaste partiet i riksdagen blir reaktionen att smutskasta budbäraren.

Multikulti kontra nationell sammanhållning

Av någon anledning har de gamla partierna okritiskt intagit uppfattningen att all form av globalisering och ”öppenhet” är av godo. Inte bara handel med varor, utan också flytt av människor runt halva jorden.

Statsvetare och psykologer resonerar nu kring att det finns två grundläggande positioner i synen på samhället. Antingen är man ”anywhere” (varsomhelst) eller ”somewhere” (någonstans). Antingen globalist eller förankrad i den egna kulturen, den egna platsen, det egna landet.

Så gott som alla gamla partier är internationalister och ser allt utländskt som bättre än det svenska – ja, någon svensk kultur finns egentligen inte. Då är det lätt att vara för öppna gränser och fri rörlighet för alla, särskilt för de som lämnar krig och elände.

Men det man då glömmer är att västerländska samhällen, som det svenska, bygger på en stark nationell sammanhållning. Den uppnås genom att i demokratiska val välja sina makthavare och på det sättet skapar legitimitet kring lagar och skatter. Utan nationstat blir både demokrati och välfärd för alla omöjlig.

Det är nationell sammanhållning som givit Sverige trygghet, välstånd och fred. Sverigedemokraterna vill inte överge dessa värden förankrade i en lång tradition.

För internationalister som Magnus Jacobsson (KD) och Morgan Johansson (S) har detta inget värde. Befolkningen på det område som kallas Sverige kan lika gärna bytas ut. Det är universella värden som räknas, inte någon tramsig svensk kulturgemenskap.

Men samtidigt innebär försvagad sammanhållning att tilliten och tryggheten urholkas.

Jacobsson (KD) och Johansson (S) tycker detta pris är värt att betala för den så prestigefulla och glamorösa globalismen. Men de vågar inte säga det till sina väljare – för då skulle de förlora stöd.

Därför denna eviga dårskap med grundlös smutskastning.

Väljarna börjar genomskåda spektaklet. Kanske faller ridån för fulspelet helt till valet 2022.

*

Se replikskiftet i riksdagen: här.