Löfven: Det är Kristersson som har problem

De två gamla statsbärande partierna tappar än mer mark. Men de verkar inte ta in att de är i kris. S kör ”mer av samma” och M ändrar linje men låtsas som att man inte gör det. Båda dessa strategier måste räknas som de sämst tänkbara.

Med Ipsos nya mätning i DN idag bekräftas att Sverigedemokraterna är lika stora som Socialdemokraterna (skillnaden är inom felmarginalen).

Statsminister Stefan Löfven tar fallande opinionssiffror med ro. ”Det har hänt S-regeringar tidigare, som ändå har vunnit nästa val”, framhåller han i Aftonbladet. Och han vill hellre kommentera att Ulf Kristersson har större problem, eftersom M ju bara blir tredje största parti.

Man kan skratta åt hur tomma och undanglidande svaren är.

Nya strömningar som går S och M förbi

Varken S eller M kan hantera de nya konservativa strömningarna, som väckt liv i gamla begrepp som värdighet, gemenskap, tillhörighet och tradition.

Vänstern har varit inriktad på att bekämpa ekonomisk otrygghet, men har glidit över i en identitetspolitik som sätter minoriteters rättigheter före majoritetsbefolkningens rättigheter.

Och den gamla högern har fortfarande inte kunnat transformera den högdragna konservatism som förlorade makten i början på 1900-talet, till något vettigt idag. Man har gått ”all in” för marknadsliberalism och lämnar mjuka frågor åt vänsterliberaler.

Båda dessa inriktningar är oförmögna att ge väljarkåren svar på tidens viktigaste fråga: hur värna trygghet i en global tid?

Den globala tidens vägval

När industrialismen i grunden omformade Sverige förstod Per Albin Hansson att socialismen inte kunde ge svar. Han lånade den konservativa idén om folkhemmet för att skapa en berättelse om att stor folkomflyttning från landsbygden till städerna skulle ge människorna ett bättre liv, med högre materiell standard. Människor fick något i utbyte mot att de lämnade tryggheten och rötterna i det gamla samhället.

Idag finns ingen berättelse om hur människor ska få något i utbyte mot globaliseringens framfart. Och frågan är om man verkligen behöver fullfölja globaliseringen på alla plan. En stor utrikeshandel behöver inte betyda att man flyttar människor över gränserna. Så varför göra det?

Ändå har såväl S (generös migrationspolitik är en ”humanitär insats”, enligt Morgan Johansson) som M (öppna era hjärtan, sa Reinfeldt) ansett att svenska folket behöver göra stora uppoffringar för människor från andra delar av världen. Men den avgörande frågan är: måste det ske genom ökad otrygghet, rån, våld, klankultur och bidragsberoende i Sverige?

Här har varken S eller M några svar på varför svenska folket ska behöva stå ut med egen otrygghet, utbrända bilar och rånade skolbarn, för att dessa ambitioner ska uppnås.

Det finns helt enkelt inget samband mellan global handel och global rörlighet av människor. Det finns alltså ingen folkhemsberättelse att ta fram för att förklara hur uppoffringarna ger något gott.

Bara ett parti har funnit balansen

Det enda parti som säger att svenska folket kan hjälpa till utan att behöva offra sin trygghet och få sin vardag raserad, är Sverigedemokraterna. Till och med Hans Rosling gav Jimmie Åkesson rätt: man hjälper flest genom att hjälpa på plats i nödställda regioner, inte genom att ta människor till Sverige.

Så länge inte S och M i grunden omprövar sin syn på vad svenska folket ska behöva stå ut med i globaliseringens anda, kommer de att förlora väljare. De har idag en utopisk hållning helt i klass med Vänsterpartiets, och deras storlek i väljarkåren borde inte vara större utifrån den extrema politik de bedriver.