Folkhemsfalangen har lämnat S för SD

Det spekuleras vilt inom de gamla etablissemangen hur man med partitaktik ska slippa Sverigedemokraterna. Dessa aktörer har inte fattat att det är verkligheten som styr, inte utspel på pressträffar. Och i verkligheten har konservatismen kommit för att stanna.

Jag har länge fascinerats över att så många som bevakar partipolitiken låter sig luras till att partierna med olika taktiska grepp kan tvinga väljarna att gå i olika fållor, som om väljarna vore får.

SD-tillväxt på borglig bekostnad? Nix.

En sådan krönika står Andreas Ericson för i Göteborgs-Posten. Han hävdar:

1. De som ”tjänat mest” på Sverigedemokraternas framgångar är Socialdemokraterna.
2. ”SD:s tillväxt har främst kommit på borgerlig bekostnad.”
3. SD har ”maktpolitiskt” varit ”den värsta katastrof som kunde ha drabbat svensk höger”.
4. SD:s framgångar har ”fungerat som räddare för en annars havererande socialdemokrati”.

Men nu ändras detta, menar han. ”Numera är det uppenbart att SD i högre grad börjat äta sig in i den socialdemokratiska väljarbasen.” Därför måste S nu byta taktik ”mot effektiva åtgärder för att lockar tillbaka partiets kärnväljare”. Därför: ”Bäva månde SD.” För en liberal som Andreas Ericson är ”det förstås delvis goda nyheter, men inte bara – för vilket parti kommer S att ha förvandlats till?”

Jag delar nog ingenting i denna beskrivning. För det första, det är Socialdemokratin som från början förlorat på Sverigedemokraternas framväxt. Låt mig bevisa det genom utfallet i två riksdagsval, 1994 och 2018 (siffror i procent av rösterna).

De borgerliga hade lite mer än 40 procent av väljarna 1994, och de hade fortfarande över 40 procent 2018. Däremot har de rödgröna tappat 15,8 procentenheter mellan dessa två val. Vem som förlorat på SD:s inträde torde stå ganska klart.

Släpp kortsyntheten

Varför vill en liberal som Andreas Ericson påstå att det är borgerligheten som förlorat? En orsak kan vara kortsynthet, något liberaler kännetecknas av. Ericson kanske jämför med valen 2006 och 2010 då M ökade till 30 procent och sedan rasat ner till under 20 procent i valet 2018. Men de som tillkommit som M-väljare i dessa två val var ju tidigare S-väljare som tappat tilltron till S.

Det är dessa traditionella S-väljare som sedan gått vidare till SD, eftersom Moderaterna följde i spåren på Mona Sahlin i utopism och politisk korrekthet.

Kriminell otrygghet

Hade Gösta Bohman varit partiledare efter 2010 hade han kunnat stoppa bortfallet genom en starkt konservativ ansats i många frågor, som migration, försvar och kanske främst ordning och reda – laglydnad.

Under Bohman hade inte poliskåren gjorts om till dagisfröknar som inte vågar ta sig an gängkriminella.

Vi talar mycket om migrationens effekt för kriminaliteten, men jag tror att en icke obetydlig del av gängkriminaliteten beror på att svensk polis har kapitulerat och lämnat makten över gator och torg till de som visar våldskapital. Hade Bohman, eller för den delen Thorbjörn Fälldin, varit statsminister efter 2010, hade det garanterat inte hänt. Polisen hade då fått det moraliska stöd från regeringsmakten som de behövt för att upprätthålla våldsmonopolet i samhället hos polisen.

Och då hade denna effekt (våldsam gängkriminalitet) av migrationen inte varit lika förödande för tryggheten i landet.

Katastrofala dubbelfel av Reinfeldt (M)

Moderaterna under Fredrik Reinfeldt gjorde alltså dubbelfel. De tillät en okontrollerad – i praktiken fri – invandring ske till landet, men man struntade fullkomligt i att förbereda landet för människor från kulturer med hög våldsbenägenhet och låg tilltro till alla som inte tillhör den egna klanen. Snacka om kulturkrock!

Detta dubbelfel såg de tidigare S-väljarna i sin vardag och därför lämnade de M för SD.

I min värld är ”katastrofen” för svensk borgerlighet att de slutat vara borgerliga och blivit ömkliga kopior av vänsterns politiskt korrekta gråterskor. Människor ses som stackars ”offer” som staten måste ta omhand, inte medborgare man kan avkräva ansvar. Skyldigheterna har strukits i godhetsknarkandets namn, medan rättigheterna görs oändliga.

Det är i vilket fall mitt skäl till att jag fullständigt tappade tilltron till borgerligheten (efter 35 år som aktiv/väljare) för att istället börjar jobba för denna SD-ägda publikation.

Det handlar om konservatismen, dumbom!

Väljarna hade börjat överge S och var beredda att rösta på de borgerliga, men då blev borgerligheten radikal och utopisk. Därför har man gått vidare till Sverigedemokraterna.

Borgerligheten sumpade chansen att nå 60 procentig majoritet i riksdagen.

Det handlar om konservatismen, dumbom! De väljare som lämnat S är vad jag skulle kunna kalla folkhemsfalangen, alltså de väljare som inte är vänsterradikala utan konservativa. Det var ju Per Albin Hanssons genidrag att gifta ihop välfärdsutbyggnaden med både vänsterns krav på jämlikhet och konservatismens strävan efter sammanhållning (i motsats till klasskamp).

Konservatismen i Sverige har funnits levande. Inom Socialdemokratin. Det var därför partiet kunde bli världens mest framgångsrika under 1900-talet. Men efter 1968 har man successivt slängt ut folkhemsperspektivet till förmån för radikalism, avundsjuka och blivit ett vanligt socialistiskt parti.

Hemlösa väljare och SD finner varandra

Det gjorde de konservativa väljarna hemlösa. Men så erbjöd Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson, Richard Jomshof och Sverigedemokraterna som parti ett alternativ. Detta samtidigt som fler väljare än traditionella S-väljare börjar identifiera sig som konservativa i kontrast till allt mer radikala och verklighetsförnekande partier, både borgerliga och rödgröna.

Andreas Ericson tycker SD ska bäva när S nu påstås försöka ta tillbaka dessa väljare. Blir nog inte mycket till bävan för SD, eftersom S inte är förmöget att börja profilera sig som konservativt. Man vet inte längre vad det innebär, vad det är som får folkhemskonservativa hjärtan att klappa.