ESSÄ. För hundra år sedan blomstrade egnahemsrörelsen i Sverige som konservativt alternativ till socialistiska rörelser. En framtida variant i form av självhushållningsfastigheter borde erbjudas.
Egnahemsrörelsen var en social och kulturpolitisk rörelse av stor betydelse, men idag är den märkligt nog nästan helt bortglömd. I en historieskrivning präglad av socialdemokratiska och liberala uppfattningar om modernitet och utveckling har det så att säga inte funnits plats för vad som en gång var en viktig del av svensk politik.
Vad var då ett egnahem?
Egnahemsrörelsen hade i egentligen två delar. Den ena delen var urban och syftade till att hjälpa stadsmänniskor att få en egen ägandes bostad i så kallade egnahemsområden, områden utanför stadskärnorna präglade av den så kallade Trädgårdsstadens idéer. Viktiga komponenter i denna rörelse var gynnsamma lån och fastighetsbildning från det offentligas sida och ofta stor egeninsats vid själva byggandet från de blivande ägarnas sida.
Den andra, väsentligt större och mer betydelsefulla, delen avsåg bildandet av egnahem med tillhörande småbruk på landsbygden. Det vill säga småjordbruk med några få hektar jord för odling och djurhållning samt några hektar skog för ved och gagnvirke. Det är primärt om denna andra, landsbygdsutvecklande del som det skall handla om i det följande. Inte minst därför att den i vår tid åter blivit anmärkningsvärt aktuell.
Skulle motverka utvandring
Egnahemsrörelsen tog form mot slutet av 1800-talet och hade en mångfacetterad bakgrund. Det handlade om att motverka emigrationen till Amerika som dränerade riket på unga företagsamma människor. Kopplat till detta fanns också en vilja att öka inflyttningen till Norrland – Sveriges Amerika – av både ekonomiska och säkerhetspolitiska skäl.
Man får inte glömma, att vid denna tid gick gränsen mot Ryssland vid Torne älv. Det handlade om att motverka inflyttningen från landet till städerna och deras ofta usla bostadssociala förhållanden och osäkra arbetsvillkor, med tilltagande proletarisering som följd.
En viktig aspekt var att förbättra den fattiga landsbygdsbefolkningens – statares, lantarbetares och torpares – villkor vad avser goda bostäder och trygg försörjning.
Det handlade också om att öka lantbrukets produktivitet, då forskning vid tiden gav vid handen att mindre jordbruksfastigheter som tog tillvara ny teknik och kunskap drastiskt kunde öka produktiviteten. En familj med ett eget småbruk och stor självhushållning hade också en god buffert vid kriser såsom till exempel arbetslöshet och var i en starkare förhandlingsposition visavi arbetsgivare.
Mer självständiga och fria medborgare
Vid sidan om de ekonomiska och sociala faktorerna fanns också politiska och ideella. Det fanns en vilja att skapa självständiga, fria medborgare på egen grund. Innan den allmänna rösträtten införts innebar egnahemsägandet också ökade politiska rättigheter då rösträtten i mycket var knuten till fastighetsägandet.
Det fanns också en insikt om att ett utbrett enskilt fastighetsägande skulle minska attraktionskraften i marxisternas locktoner.
Egnahemsrörelsen sågs också som ett steg till stabila och goda familjeförhållanden, då det familjeägda småbruket på en och samma gång var produktionsenhet, konsumtionsenhet och reproduktionsenhet. Egnahem sågs alltså som ett starkt stöd för familjen som samhällets grundläggande gemenskap.
Nationsbygget Sverige
Detta var nationalromantikens tidevarv. Kriser såsom emigrationen och unionsstriden tillsammans med ett upplevt hot från Ryssland skapade tillsammans med tankar om nationstillhörigheten som grund för politiska rättigheter ett nytt nationsbyggande i Sverige.
Detta kom också till tydligt uttryck i arkitektur, konst, litteratur och musik. Inte minst grep man tillbaka på medeltida förebilder, såsom manifesterat i Riksdaghusets fresker av Axel Törneman med Torgny Lagman, Engelbrekt och så vidare.
Röda stugor, folkdräkter, kräftfester, julskinkor och majstänger – mycket av det som vi idag ser som typiskt svenskt kom till i denna tids återhämtning och nyanvändning av äldre former och seder. På detta sätt blev egnahemsrörelsen också en del att ett estetiskt och vidare kulturellt program som till exempel kommer till tydligt uttryck i de ritningar för egnahemsbyggnader som produceras vid denna tid.
Nybyggaranda
Två saker förtjänar särskilt att uppmärksammas vad avser egnahemsrörelsen på landsbygden för hundra år sedan.
Den första är, att samtidigt som egnahemsrörelsen var en del i ett distinkt svenskt nationsbyggande så drog man sig inte det minsta för att hämta inspiration utifrån. En självklar förebild, givet emigrationens roll vid denna tid, var den amerikanska Homestead Act som gav nybyggare goda möjligheter att förvärva egen jord.
Inte minst i resonemangen om kolonisering i Norrland spelade den amerikanska modellen en roll. Inspiration hämtades också från distributismen i England med dess framstående talesmän Chesterton och Belloc och slagordet ”Three acres and a Cow” som modell för ett utbrett enskilt ägande och därmed frihet gentemot såväl stat som kapital.
Störst praktisk inspiration kom nog från Danmark, där man mycket medvetet satsade på bildandet av små, högproduktiva egnahemsjordbruk som man kan se arvet ifrån genom att slå på TV:n och kolla in den danske bonden i programmet Hundra procent bonde. Lite roligt är det ju också att vägledning för en svensk nationsbyggande och nationalromantisk rörelse hämtades från arvfienden Danmark!
En bred folkrörelse
Den andra är, hur brett stödet var i nästan alla politiska och sociala grupper. När vi ser de drivande bakom egnahemsrörelsen – Per Jönson Rösiö, Theodor Odelberg, Pontus Fahlbeck, Hans Pantzerhielm, Urban von Feilitzen, Erik Åkerlund, Rudolf Kjellén, Adrian Molin och alla andra – så slås man av att här finns egnahemsföreningarnas vanliga medlemmar: lantbruksaktivister, lantarbetare, godsägare , statsråd och professorer, genier och entusiaster.
Från borgerliga radikala till unghögerns ledande namn. De som saknas är socialdemokrater och andra marxister.
Socialdemokratin intog senare, under folkhemmets blomstring, en lite mer positiv hållning åtminstone till den mer urbana grenen av egnahemsrörelsen. Men för hundra år sedan vägleddes socialdemokraterna av planerna att i framtiden förstatliga all jord- och skogsbruksmark för planerad produktion i industriell skala. Tiotusentals självständiga, självägande småbrukare var då det sista som behövdes.
Storskaligt före självständigt och frihetligt
Efter det andra världskriget började socialdemokraterna i kohandel med Bondeförbundet föra en ny jordbrukspolitik, vari rationell produktion – inte frihet och självägande – stod i fokus. Det fanns ett klart mål att jordbruksfastigheter mindre än 25-30 hektar skulle försvinna.
Det traditionella blandjordbruket där man på samma gård både höll djur och producerade spannmål och potatis skulle avvecklas och specialiserade lantbruk gynnas. Produktion för försäljning ersatte helt självhushållningsdimensionen.
Nya myndigheter, Lantbruksnämnderna, skulle vara motorer i rationaliseringen vilket i praktiken gav dem en makt av nästan sovjetiskt slag, genom att kunna bestämma vilka som fick köpa lantbruk samt tvinga fram sammanslagningar av jordbruksfastigheter.
Att det inte riktigt fanns plats för egnahemsjordbruken i denna politik är uppenbart. Detta var flyttlasspolitikens tidevarv, och urbaniseringen accelererade. Varför Bondeförbundet ställde upp på delar av detta är väl inte glasklart, men trygga inkomster för de kvarvarande bönderna torde varit en viktig faktor.
Nutid påminner om dåtid
Nu är vi åter i en ny situation, som på ett märkligt sätt påminner om den som rådde för hundra år sedan. Nationen ställer sig åter frågor om sin identitet och kultur. Här är migrationspolitiken en viktig faktor, som också väcker andra frågor om framtiden. Hotet från Ryssland har åter blivit en faktor i samhällsdebatten.
Vi har en ny våg av avfolkning på landsbygden då de unga strömmar in i storstäderna i jakt på arbete och upplevelser. En åldrande befolkning kräver mer och mer omsorg som färre och färre skall utföra och betala. Många unga som egentligen vill bilda familj lever ett liv i rotlöshet, stress och osäkerhet kring framtiden. Ofta också i rent fysisk osäkerhet, då förhållandena i många förorter och andra områden inte direkt verkar vara trygga miljöer att bilda familj och skaffa barn i. Bostadsbristen är stor.
Samtidigt är det många som vill ta kontroll över sina liv och sin konsumtion. Självhushållning är en trend och fler och fler utbildningar ordnas av till exempel folhögskolor. Många unga på landet vill bo kvar där, och vidmakthålla jordbrukets och den lokala kulturens traditioner, även om man inte vill eller kan vara lantbrukare på heltid. Många unga i städerna vill flytta ut på landet, bilda familj i en trygg miljö och minska sitt miljöavtryck med självhushållning och närproduktion av livsmedel, samtidigt som de har sin huvudsakliga inkomst i ”den stora världen”.
Något som möjliggörs av den nya tekniken. En ny egnahemsrörelse på landet och runt städerna ligger i tiden.
Nyetablerad egnahemsrörelse?
En nyetablering av egnahem med småbruk – 2 till 5 hektar åker och bete, 5 till 10 hektar skog – skulle skapa möjligheter för fria och trygga familjer, möjliggöra ett miljömässigt ansvarsfullt liv, öka tillgången på närproducerade livsmedel, minska samhällets sårbarhet vid kriser och krig, återbefolka landsbygden, stärka den nationella och lokala kulturen.
Idén är inte att de skall ersätta förvärvsarbetet i den ”stora världen” men däremot skapa möjlighet till ökad självständighet genom självhushållning och egen energiproduktion.
I verklig glesbygd skulle nyskapade byar eller klusters av egnahemsjordbruk tillföra ny ung befolkning, tillföra kompetenser som nu är underförsörjda och bredda underlaget för all samhällsservice. Detta kräver dock en målmedveten och långsiktig politisk satsning som måste rymma flera konkreta komponenter. Nedan följer några av dessa.
Politiska åtgärder som behövs
Införandet av en ny fastighetstyp vid sidan av småhus/villa och jordbruksfastigheter, nämligen självhushållningsfastigheter bör ske. Gemensamt med jordbruksfastigheten skulle de ha, att mark som inte utgör tomt inte är belagd med fastighetsavgift, men till skillnad från dessa så skulle inte samma krav på bokföring ställas, då en självhushållningsfastighet inte är ett företag i strikt mening.
Lantmäteriet borde ges i uppdrag att ta fram enkla och billiga modeller för bildande av självhushållningsfastigheter genom avknoppningar från större jord- och skogsbruk. Reavinster från sådana avknoppningar kan gynnas skattemässigt för att stödja investeringar i det kvarvarande jord- och skogsbruket. Små jordbruksfastigheter bör om möjligt kunna omklassas till självhushållningsfastigheter.
Staten bör inventera och identifiera statlig mark, framför allt i glesbygd, som kan styckas och säljas som självhushållningsfastigheter.
Ny livsstil med självhushållningsfastighet
En självhushållningsfastighet kombinerar produktion, konsumtion och reproduktion i samma enhet. De passar därför inte riktigt in i gängse ekonomiska synsätt. Speciella villkor bör övervägas när det gäller pantsättning, utmätningsfrihet, försäljning och köp än vad som gäller för den vanliga fastighetsmarknaden. Särskilda statliga lån avpassade för den unika fastighetsformen bör utredas.
Ett särskilt regelverk för så kallad nollskalig livsmedelsproduktion med bibehållet producentansvar men ett absolut minimum av tvingande regler bör tas fram för produktion samt försäljning av självhushållningsfastigheternas produktionsöverskott på gården eller den verkligt lokala marknaden.
Ett sådant produktionsöverskott bör kunna säljas skattefritt upp till ett visst belopp, till exempel det dubbla eller tredubbla mot vad som gäller för hobbyverksamhet.
Boverket bör ges i uppdrag att ta fram typhusritningar för egnahemsjordbrukens byggnader, inte bara beaktande ekonomi, miljö och ändamålsenlighet utan också den svenska landsbygdens stilar och byggnadstraditioner.
Lantbruksskolor och folkhögskolor börs stimuleras att ordna självhushållningsutbildningar även på kvalificerad nivå. Ett nätverk av kunniga självhushållningskonsulenter, i anslutning till kommuner eller hushållningssällskapen, skulle kunna göra stor nytta.
Liberalare vapenlagstiftning
Naturligtvis finns det också en mängd andra lagar och bestämmelser på vitt skilda områden som kan behöva ses över ur perspektivet att fungera för självhushållningsfastigheter. Ett exempel:
På många självhushållningsfastigheter kommer verksamheter såsom hönsuppfödning och fruktodling att kräva viss skyddsjakt på räv, mink och vissa fåglar. Här bör vapenlagstiftningen ändras så att det blir möjligt för en person stadigvarande bosatt på en självhushållningsfastighet att få licens på en så kallad gårdsbössa, det vill säga en hagelbössa eller finkalibrig studsare avsedd för skyddsjakt, utan att behöva ta en fullständig jägarexamen. Det borde räcka med sedvanliga allmänna villkor om ålder och god vandel samt dokumenterad kunskap om säker vapenhantering och kunskap om de för skyddsjakten relevanta arterna.
”Kolonier” i Norrland
Avslutningsvis en lite visionär tanke. Staten kunde tillsammans med Norrlandskommunerna utmed Inlandsbanan, varav många har stora demografiska problem, satsa på bildandet av ”kolonier” av självhushållningsfastigheter som medel att dra utbildad och behövd arbetskraft från storstäderna som vill skapa sig ett nytt liv till dessa områden.
Det skulle också förbättra möjligheterna för unga som inte vill lämna sin hembygd att stanna kvar och stärka kommunerna. I detta sammanhang ter sig en upprustning av Inlandsbanan hela vägen ned till Kristinehamn som en god idé. Även av säkerhetspolitiska och strategiska skäl är en upprustad kommunikationslinje inne i inlandet från norr via Vänern till Västerhavet en bra sak.
Det säger sig självt att olika målgrupper kommer att vara tilltalade av olika aspekter på en nysatsning på egnahem i form av självhushållningsfastigheter, beroende på om fokus ligger på ett bra hem för familjen, hushållsekonomi, miljöaspekter, odlingsintresse, krisberedskap, kulturmiljövård, landsbygdsutveckling, självägande och självständighet eller vad det nu är fråga om.
Det är inget konstigt: Så var det för hundra år sedan också, och det borgar för ett brett intresse i samhället även denna gång.
*
Lästips i ämnet:
Det fosterländska hemmet (Carlssons, 1996) av Nils Edling
An Essay on the Restoration of Property (IHS Press, 2002) av Hilaire Belloc
Third Ways (ISI Books, 2007) av Alan C. Carlson
Självhushållning (Skörda förlag, 2018) av John Seymour