Brittiske premiärminister Boris Johnson presenterar i dag sin Brexitplan på partikonferensen i Manchester inför entusiastiskt partifolk.
Trots att många etablissemang gör allt för att motarbeta den konservativa regeringen och stoppa Storbritanniens utträde ur EU, är det konservativa partiets medlemmar förhoppningsfulla och på gott humör. Varför? Därför att opinionsmätningarna visar att de har brittiska folket med sig. Det folk som röstade för att lämna EU.
Parlamentet som örådet i Robinson
Etablissemangen vill glömma folkomröstningen. Riva upp den. Låtsas som att den aldrig hände. I brittiska parlamentet agerar oppositionen som att den inte är relevant.
Det är därför oppositionen paradoxalt nog röstat emot att gå till nyval. Det är ju annars oppositionens huvuduppgift – att få regeringen avsatt i val. Men de vet att Boris Johnson har folket på sin sida. Därför fortsätter de bråka likt ett öråd i Expedition Robinson, en jämförelse som fick åhörarna att jubla (Johnson gjorde ett än elakare skämt om talmannen som kanske inte borde återges i skrift*).
Men talet var också allvarligt. Han tog upp den Brexitplan han lagt fram för EU och som handlar om hur freden i Nordirland ska bevaras. Många tror på nytt våld om en gräns införs mellan Nordirland och republiken Irland. Därför är Johnson beredd att låta Nordirland stanna kvar i EU:s inre marknad fram till 2025, men samtidigt vara i en gemensam tullunion med resten av Storbritannien som lämnar EU:s inre marknad.
Återstår att se om Bryssel släpper greppet om Storbritannien, accepterar folkets utslag och medverkar till ett ordnat utträde. Eller om man fortsätter prestigejakten med att vägra och därmed tvinga fram en hård Brexit.
Tidens fenomen
Boris Johnson är ett tidens fenomen. Han saknar etablissemangens stöd, även i det egna partiet, men är populär bland väljarna. Uppemot 22 procent av arbetarpartiet Labours väljare är beredda att rösta på honom.
Trots all turbulens har Johnson hållit en rak kurs. Det är tydligt för alla vad han siktar på. Om han lyckas eller ej återstår att se.
Men det är självfallet rätt att fullfölja folkets vilja, även om man som politiker får allehanda etablissemang emot sig. Det är detta som statsvetare vill kalla populism. Men detta är god populism, till skillnad från sådant som kallas populism men mer korrekt borde definieras som opportunism – alltså ge allt åt alla.
Om Boris Johnson lyckas trassla Storbritannien ut ur EU och etablera landet med den globala utblick man hade som imperium, kommer han att kunna bli en historisk premiärminister i klass med Margaret Thatcher.
*
Om parlamentet var ett öråd, ”skulle vi alla i parlamentet blivit utröstade från djungeln nu. Men vi skulle då åtminstone kunnat få se talmannen (som motarbetar Brexit) tvingas äta en känguru testikel.” (Något som tydligen hänt i den brittiska TV-versionen.)