Riksdag och regering har blivit en tarvlig cirkus där politikernas förtroende faller som stenar ner i avgrunden. De ägnar sig åt mobbning, obegåvad taktik och taskspeleri. Allt medan människor dör på gatorna i Sverige.
Samtalen om den snabbt växande kriminaliteten som Socialdemokraterna bjudit in till startade idag. Men ett parti portades i dörren. Det parti som tidigast såg utvecklingen och som för tio år sedan föreslog de åtgärder som de andra partierna nu vankelmodigt börjar diskutera.
Jimmie Åkesson riktar idag svidande kritik mot Socialdemokraterna i en debattartikel.
– Inte nog med att regeringen nu öppet visar att de är oförmögna att lösa problemen de själva varit delaktiga i att skapa med sin egen politik, så väljer de dessutom att inte bjuda in ett av landets största partier och dess 1,1 miljoner väljare.
– Det finns mycket vi hade kunnat bidra med i samtal med övriga partier, men tyvärr har (S) valt en annan väg. Man har valt exkluderingsspåret. De som ytterst förlorar på detta är det svenska folket, som förväntar sig att landets folkvalda faktiskt tar ansvar för de problem som finns.
Åkesson menar också att Stefan Löfven måste sluta att skylla ifrån sig. Det är hans politik som bär ansvaret för utvecklingen. ”Sverige förtjänar, och kan, bättre”, avslutar Åkesson.
Ja, man förundras över den totala avsaknad av ledarskap som svensk politik nu präglas av. Regeringen är fullständigt oduglig i att använda statsapparaten för att krossa buset. Man vågar bara humma och mumla medan man rör sig i regeringskansliets korridorer bakom hundratals säkerhetsvakter.
Om någon i regeringen hade haft tillstymmelse till handlingskraft hade man plockat fram alla de förslag som redan lagts i riksdagen, framför allt från Sverigedemokraterna. Men som röstats ner av prestigeskäl. Partipolitik numera går ju ut på att rösta emot bra förslag om de kommer från fel håll.
Vem som vill göra vad är viktigare än vad som görs.
Alla dessa konkreta förslag som funnits på riksdagens bord det senaste årtiondet skulle alla partier – åtta, inte sju – kunna ge sin uppfattning om. Då skulle man snabbt se vilka förslag som har majoritet. Dessa skulle man sedan kunna dela upp i snabba och omedelbara åtgärder som skulle kunna klubbas direkt i riksdagen, och sådana som är mer komplicerade och kräver mer beredning.
Bara denna lilla, enkla hantering skulle på någon vecka kunna gallra fram mängder med åtgärder.
Men klarar regeringen det? Nej, självfallet inte. Man kommer att lägga allt i en enda röra och låta utredningsarbetet mala på år efter år. Aldrig kommer man till skott (om uttrycket tillåts). Varför? Dels därför att man är odugliga, dels därför att man ideologiskt är emot att föra en restriktiv kriminalpolitik.
Allt tyder på att samtalen bara är en chimär. Socialdemokraterna vill kunna säga att de agerar, men i praktiken är det bara mer prat, prat, prat och ingen handling.