”Quick” – ett stycke modern svensk historia

RECENSION. Biofilmen om Quick-fallet blir en välbehövlig påminnelse om att långa utbildningar, fina titlar och hög lön inte nödvändigtvis går hand i hand med moral och gott omdöme.

För några dagar sedan hade filmen ”Quick” premiär, en påminnelse om en exempellös rättsskandal som rullades upp för drygt tio år sedan. Sveriges egen ”seriemördare”, Sture Bergwall, tar inför den grävande journalisten Hannes Råstam tillbaka sina erkännanden, vilket ställer polisutredningar och fällande domar i en helt ny dager.

Det är en välgjord film med, överlag, utmärkta skådespelarprestationer och som på ett trovärdigt sätt återskapar miljöerna från 90-talet. Någon nagelbitare blir det aldrig, eftersom man vet precis hur det ska gå. Sture Bergvall får resning och Hannes Råstam dör i cancer. Hade Hollywood fått sätta tänderna i detta hade det blivit en bloddrypande thriller med oväntade vändningar, men i svensk tappning blir det ganska ljumt.

Inblick i ”experternas” behov av spännande patient

Men inte så ljumt att man besparas den vämjeliga episoden, när psykologerna förmår Bergwall att berätta om hur han av sina föräldrar tvingades äta ett foster, som skulle vara hans aborterade bror. Helt uppdiktat givetvis, men psykologernas tes var att nyckeln till hans ondskefulla handlingar låg i ett traumatiskt barndomsminne.

Och det var ingen slump, idén härrörde från psykoanalytikern Margit Norell, en äldre kvinna som var någon sorts mentor åt flera av de inblandade. Filmen ger inblick i något viktigt, nämligen den sammansvetsade kretsen kring Sture Bergwall (som alltså under en period bytte namn till Thomas Quick).

Sven-Åke Christiansson, professor i rättspsykologi, fick ett intressant fall att arbeta med, som han kunde presentera på internationella konferenser. Birgitta Ståhle, chefspsykologen på anstalten, var troligen less på att gagga med ordinära psykfall och fick plötsligt en berömd patient – som dessutom behövde ”hjälp” med att komma ihåg sina brott. Margit Norell handledde dem båda och sällskapet var dessutom medlemmar av ett sektliknande sällskap, vilket Dan Josefsson avslöjar i sin bok ”Mannen som slutade ljuga”, som utgör stoff till ytterligare minst en film.

Åklagaren som ville bli rikskändis

Åklagaren Christer van der Kwast arbetade tillsammans med psykologerna. Han gjorde karriär, blev rikskändis och folkets hjälte när han, vilket de flesta trodde, gav familjerna klarhet i vad som hade hänt deras döda anhöriga. Han var också den som mest envetet höll fast vid att Bergwall var skyldig.

Slutligen har vi Claes Borgström, Bergwalls advokat och för övrigt vänsterpartistisk politiker, som dessutom var Jämställdhetsombudsman under ett antal år. Han kasserade in miljonbelopp på att vända bort blicken när hans klient, hårt medicinerad, manipulerades att återberätta brott, som han inte hade begått.

Att förhören inte gick rätt till framgår av filmen och bevisas med all önskvärd tydlighet i Råstams och Josefssons böcker. När polisförhören började visste Bergwall inte mer än vad han hade kunnat läsa sig till i tidningar, ofta gissade han helt fel. När de var slut visste han allt som polisen visste, informationen hade mer eller mindre subtilt och mer eller mindre medvetet förmedlats.

Patientens belöning blev mer droger

Varför gjorde man detta? Varför byggde man upp en så gigantisk lögn? En nyckelfaktor var givetvis Bergwall själv, som behövde uppmärksamhet, bekräftelse och inte minst bensodiazepiner.

De andra agerade troligen av övertygelse och grumlat omdöme. Men det var ju uppenbart att det lilla teamet hade personliga intressen i att bevisa Bergwalls skuld och ”hjälpa honom att minnas”. Rättsstatens naturliga motsatsförhållande, där åklagaren driver fallet och den anklagade vill försvara sig, sattes ur spel när den anklagade ljög om sin skuld och advokaten blundade.

Och detta är en observation man kan ta med sig till andra sammanhang. Vad händer när en grupp ”experter” utnyttjar sin auktoritet till att bygga upp lögner och vanföreställningar? Och vad händer om ingen av dem har något incitament att åberopa sin yrkesetik, utan tvärtom drar personlig nytta av lögnerna?

Lång utbildning ingen garanti för gott omdöme

Filmen om Quick-fallet är alltså en skildring av grupptänk och en välbehövlig påminnelse om att långa utbildningar, fina titlar och hög lön inte nödvändigtvis går hand i hand med moral och gott omdöme.

Historien blir med nödvändighet väldigt komprimerad när den ska rymmas inom ramen för en film på två timmar. Men det är ändå en jättebra möjlighet för den som översiktligt vill sätta sig in ett stycke modern svensk historia och en rättsskandal av monumentala proportioner.

*

Regi: Mikael Håfström
Manus: Erlend Loe
Skådespelare: Jonas Karlsson, David Dencik, Alba August, Magnus Roosmann, Suzanne Reuter.
Längd: 2 tim, 12 min
Officiell trailer: YouTube.