5   +   3   =  

På tisdagseftermiddagen öppnar kung Carl XVI Gustaf det nya riksdagsåret. Kommer det nya året att bli lugnare än det förra? Skulle inte tro det.

Det förra riksdagsåret – från september 2018 till juni 2019 – präglades helt av en historiskt vimsig regeringsbildning där Centerpartiet och Liberalerna röstade nej till en moderat statsminister, trots att man under hela valrörelsen, gång på gång, sagt att man vill ha Ulf Kristersson som statsminister.

Istället släppte Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L), efter 132 dagars velande, fram en socialdemokratisk statsminister.

Det partipolitiska landskapet har förändrats på ett mer dramatiskt sätt än jag tror att de flesta tänkt på.

Alliansen är död. Om C och L också inför nästa val försöker säga att Ulf Kristersson är deras statsministerkandidat, kommer de att bli utskrattade. Ingen kommer att tro på det. Ingen.

Man kan alltså säga att C och L på eget bevåg låst in sig i vänsterburen. Ur den kommer man inte att kunna rymma. I väljarnas ögon är dessa två partier Socialdemokratins stödpartier. En röst på dem, är en röst på fortsatt Socialdemokratiskt maktinnehav.

Jag tror båda partierna har gjort en strategiskt dundertabbe genom att så flagrant bryta sitt vallöfte om att rösta på Kristersson som statsminister. Liberalerna har redan straffats i opinionsmätningarna, och C blir det säkert längre fram. För visst är det en sak att få Löfven som gubben i lådan utan att man bett om det, en annan sak att aktivt rösta på honom genom att igen rösta på C och L.

Den konservativa oppositionen finns där, men är ännu inte organiserad. Ett lunchmöte har hållits i sommar mellan Ebba Busch Thor och Jimmie Åkesson, men inte mycket mer. Under de tre år som återstår fram till valet finns möjlighet att utveckla ett, ska vi kalla det förhållningssätt, sinsemellan som ger väljarna förtroende för att här finns ett regeringsalternativ.

När tre borgerliga partier vann valet 1976, skedde det utan organiserat samarbete. Det första beviset på att något var på gång, materialiserade sig i form av att ”mittenpartierna” (som de kallades) ställde upp på gemensam presskonferens med Moderatledaren. Det ansågs oerhört. Thorbjörn Fälldin (C), Gunnar Helén (FP) – och Gösta Bohman (M) presenterade en gemensam kommuniké om skattepolitik.

Där är vi inte än när det gäller dagens konservativa opposition. Men under riksdagsåret som börjar imorgon kanske steg kan tas i den riktningen.

Men redan inom en vecka är det dags att presentera statsbudget. C och L ska tillsammans med V ställa sig bakom ett förslag som tagits fram av S och MP. Kommer det att fungera? Ja, detta första år med Januariöverenskommelsen, JÖK, ser den ut att hålla.

Men LO har mullrat om att skattesänkningarna för de rika inte är vad landet behöver. LO har också sagt att invandringen inte kan vara så generös som C och L vill ha den.

Kommer JÖK att hålla nästa år, och inför budget för 2022 som blir valårsbudget? Ju närmare valet vi kommer, desto kostsammare blir kompromisserna partierna gjort. S måste försvara värnskattens avskaffande, C måste i valrörelsen försvara den sittande S-ledda regeringens politik. C och L kommer att tillhöra regeringssidan och ställas till ansvar för vad Löfven gjort. De har ju trots allt röstat fram honom.

”Populismen” kommer att växa. Detta ord används av makthavare som ett sorts fikonlöv för dölja egen oförmåga. Populism är ingenting annat än att en växande del av befolkningen är missnöjd med sittande makthavare och söker sig till nya alternativ.

De gamla partierna har misslyckats med en rad absolut grundläggande samhällsfrågor: medborgarnas trygghet – både vad gäller våld på gatorna och sämre välfärd i vård och omsorg. Liksom när det gäller infrastruktur som bara staten kan sköta. Det råder elbrist i Skåne – elbrist!

Självklart är det rätt att väljarna sparkar ut makthavare som visar sig odugliga att utföra politikens kärnuppgifter.

Hur långt ska våldet få gå? Regeringen har tappat kontrollen över lag och ordning i Sverige. Och de åtgärder som diskuteras är ”mer av samma sort”. Detta kommer inte att räcka för att vända trenden. Var ska det sluta?

Kommuner närmar sig konkurs. Många landsortskommuner lurades att ta emot många migranter med vilseledande utopiska budskap om att de som anlände var högutbildade och drivna människor som skulle rädda avfolkningskommunernas ekonomi.

Istället har de flesta blivit socialfall som tömmer kommunernas skattkista. Här kan regeringen ta ännu mer pengar från Stockholmsregionens kommuner, men räcker det? Och vad tycker Stockholmarna om att få sämre välfärd därför att andra lurats att ta hand om olönsam invandring.

Kommer botten att gå ur Socialdemokratins väljarstöd? De som otvivelaktigt är mest ansvariga för läget i Sverige är Stefan Löfven och hans parti. Kommer väljarna till slut att straffa partiet, så som man gjort i exempelvis Nederländerna? Där rasade socialdemokratiska PvdA från 25 till 5,7 procent i senaste parlamentsvalet.

Vi får se. I morgon börjar riksdagsåret.