Två tunga opinionsbildare, journalisten Janne Josefsson och fredsforskaren Wilhelm Agrell, går i var sin morgontidning idag ut med nödrop om att Sverige håller på att gå under i våld och laglöshet.
Är det så att våldet nu börjar närma sig etablissemangen i media och akademi?
Osar krutrök
Janne Josefsson skriver i DN-krönikan ”Det osar krutrök i väldens bästa land” (betalvägg) att mångkultur i själva verket skapat apartheid i Sverige. I Sjumilaskolan på Hisingen i Göteborg har mindre än en procent svenska som modersmål – kanske fyra elever av 500.
Sverige är inte ett land längre, det är skilda världar, och ”ett politiskt fulländat misslyckande”. Men när förnekelsen väl börjar brytas upp, tar regeringen och Morgan Johansson (S) till ord som ”avskyvärda odjur”. Orden blir värre, ”ju mindre de vet hur det sociala läget i landet ska kunna lösas”, skriver Josefsson.
Skolorna är ”löpande band” som levererar pojkar till de kriminella gängen. I Sjumilaskolan var 26 procent av pojkarna lagförda för brott inom några år efter avslutad skolgång. ”Vi får det samhälle vi förtjänar”, avslutar Josefsson.
Den inre väpnade konflikten skjuter Sverige i sank
Statens våldsmonopol finns inte längre, skriver professorn i underrättelseanalys Wilhelm Agrell i debattartikel i SvD, ”Vi måste agera för att rädda landet”.
Han skriver att ”fenomenet inre väpnad konflikt kan bidra till att synliggöra dynamiken i ett skeende med stor destruktiv potential för ett samhälle. I den typiska inre väpnade konflikten bekämpar olika grupper varandra och i varierande grad en statsmakt som helt eller delvis förlorat sitt våldsmonopol.”
I sådana situationer eskalerar våldet, eftersom det är enklare än att backa tillbaka. Man har släppt spärrarna och våldet får sin egen dynamik. Agrell ger Libanon på 80-talet och Balkan på 90-talet som exempel där inre väpnad konflikt trappas upp till krig. Vid inre väpnad konflikt slås samhällsfunktioner sönder och de som kan flyr landet.
Agrell menar att våldsutvecklingen har kunnat pågå ostörd alltför länge därför att både medborgare och politiker har betraktat Sverige som ett tryggt land. Det går väldigt långsamt för myndigheterna att börja betrakta grov organiserad brottslighet som samhällshot.
”Våldet blir inte bara allt brutalare och upptrappat, offren kan bli vem som helst som råkar komma i vägen eller vem som helst som uppfattas stå i vägen. För varje tomhylsa som slamrar i gatan skjuts Sverige i sank.” Statsmakten har gröpts ur bit för bit och finns inte längre. Landet bryts sönder.
Han menar att det är ”den inre väpnade konfliktens destruktiva dynamik som vi måste uppmärksamma och bekämpa om landet, det land som vi vill leva i, skall kunna räddas.” Han kräver en krishantering som förstår allvaret och sätter in motåtgärder – nu! Annars kommer det snabbt att bli värre.
Kommer regeringen att vakna nu?
Kommer regeringen med dess stödpartier att vakna och ta till sig av det faktum att nu också personer inom etablissemangen slår larm om att läget är synnerligen allvarligt och akut?
Mitt svar är: nej. Man har inte den mentala och intellektuella kapaciteten att förstå att Sverige inte längre är som för 20 år sedan. Man vill dessutom inte begripa. Man är rädd för att ta in verkligheten. Därför kommer man att fortsätta att skönmåla samtidigt som man smutskastar dem som varnar för utvecklingen – vilket naturligtvis främst gäller Sverigedemokraterna som ligger 10-20 år före alla andra.
Att erkänna situationen är att ge Jimmie Åkesson rätt. Då låter de hellre Sverige gå under.
De enda som kan bryta dödläget är svenska folket. De kan visa vilka de sympatiserar med. En kantring i opinionsmätningarna är nog det enda som kan få politiska makten att börja agera.