Det har väckt stor uppmärksamhet att Sölvesborgs kommun beslutat lägga om politiken för inköp av konstverk. Istället för utmanande samtidskonst satsar man på klassisk och tidlös konst. Det var på tiden!
Alldeles för länge har den offentliga konsten som finansieras med skattemedel fått vara en lekstuga för vänstern. Den har blivit pubertal, med mensblod och könsorgan. Allt för att försöka provocera, som man säger. Men det är bara tröttsamt.
Sölvesborg som styrs av SD, M, KD och lokala SoL-partiet gör helt rätt när de nu, för första gången från en styrande majoritet sedan 1968, säger som det är: skattebetalarna har ingen anledning att skicka miljontals kronor till konstnärer utan att kunna bedöma och värdera det man betalar för.
– Vi kommer köpa in sådan konst som tilltalar det stora flertalet medborgare, säger Rolf Hans Berg (SD), ordförande för Fritids- och kulturnämnden, till SVT Kulturnyheterna.
Konstens frihet och nyskapande hör hemma på privata marknaden
När skattepengar används ska det handla om sådant som en bred allmänhet kan uppskatta.
De som nu skriker högt mot detta, vill fortsätta casha in pengar som de får använda som de vill, utan någon granskning, krav eller kvalitet. Det är naturligtvis ingen överraskning – vem vill inte ha pengar som man kan använda som man vill?
Den totala konstnärliga friheten ska självfallet finns kvar. Alla har möjlighet att skulptera, måla och skapa vad som helst. Det finns inga som helst förslag om censur eller förbud. Men om man ägnar sig åt utmanande samtidskonst får man sälja det på den privata marknaden.
Det är där nyskapande och innovationer hör hemma. Den privata marknaden har kunskap och intresse av att värdera och kvalitetsbedöma ny konst.
Och att stänga den skattefinansierade kranen kan vara en välgärning för konst- och kulturlivet i Sverige. Om det ställs specifika krav på offentlig konst kommer inte längre skattepengar att finansiera ”provokationerna”. Då tvingas konstnärer att på en mer kräsen privat marknad sälja sitt arbete. Där krävs mer än att måla mensblod och könsorgan. Då får konstnärerna skärpa sig, utveckla och förnya konsten så att den väcker intresse hos konstkunniga köpare.
Finske finansmannen Björn Wahlroos sa något intressant när jag för några år sedan intervjuade honom för Axess TV. Han menade att kulturvärlden hycklar när de kritiserar kapitalismen, eftersom det finns få områden där pengar så tydligt förenas med kvalitet. Bra konst blir dyr konst, eftersom den är efterfrågad och då stiger priserna.
Och det är därför det nya, utmanande och ”svåra” hör hemma på den privata marknaden.
Offentliga medel ska inte läggas på fantasiprojekt
Förmågan att bedöma och värdera konst är mycket sämre i offentliga sektorn. Kanske förklaras den låga nivån av att offentliga budgetmedel haft en så stor betydelse i många årtionden och offentlig konsten därför lämnar många människorna oberörda. Eller väcker deras ogillande.
Ja, denna slapphet har resulterat i rent groteska beslut. Låt mig ta ett exempel.
När Statens kulturråd avsätter tiotals miljoner kronor till konst vid den kommande pendeltågsstationen Korsvägen i tunnel under Göteborg, ska pengarna gå till installationen ”Evig anställning” som innebär ”att en person heltidsanställs på livstid för att vandra omkring under marken och agera konstverk”.
Jo, det är sant.
– Personen ska göra det som den väljer att göra. Jag tror att man kan se det som en kommentar på lönearbete i dag, säger Johny Lindeberg, arkitekt vid Trafikverket som suttit med i juryn som beslutat till SVT.
Så ser modern dekadens ut. Då var ju Gudrun Schymans tilltag då hon eldade upp sedlar för 100.000 kr i Almedalen en vassare installation eftersom det slöseriet utfördes med privata pengar, inte skattemedel. Kulturrådets slöseri med skattepengar är ett hån mot all vårdpersonal som går på knäna och inte får de skattemedel som behövs för att sköta om barn, äldre och sjuka.
Provocerande? Nä, inte det minsta!
Många hävdar att konsten ska vara provocerande och utmana överheten. Det är ett mantra från kulturvänstern. Men man har missat att det är vänsterliberaler som har makten och utgör etablissemanget. Ändå fortsätter kulturen att slå mot sådant som konservativa värdesätter – normer, dygder och ansvar – även om detta länge varit marginaliserat.
Det som idag skulle vara provokativt är att driva med nya och växande inslaget i samhället som islamismen. Men om sådant vågar inte kulturvänstern vara provocerande.
När Sverigedemokraterna ombads lämna bilder till Fotografiska museet som säger något om partiet inför valet 2018, lämnades Lars Vilks rondellhund in i olika former. Den censurerades omedelbart och istället satte Fotografiska upp en svart plansch och förklarade att SD inte följt instruktionerna. Här var det minsann inte tal om konstnärlig och politisk frihet. När kulturinstitutionerna själva får bestämma, då tillämpas gärna censur mot det man ogillar.
Istället fortsätter kulturvänsterns ”provokationer” att ägnas åt att slå på sådant som är ofarligt, som kristendomen. Att kalla det provokation är faktiskt riktigt löjeväckande. Feg och slentrianmässig gruppmentalitet ligger närmare sanningen.
Att skaka om denna förstelnade, försoffade och av skattemedel välgödda frizon är precis vad som behövs. Det är inte 1968 längre.
Folkligt, klassiskt och tidlöst
Den offentliga konsten har en uppdragsgivare: den breda allmänheten. Konsten ska tillföra värden som knyter an till historien, platsen, samhället och människorna. Den ska naturligtvis väcka tankar, känslor och associationer. Men inte genom att provocera med plumpa pubertala tarvligheter, utan genom att ta allmänheten på allvar.
Det behöver inte alltid vara föreställande konst, men riktiga konstnärer kan förena fria uttryck med bilder och figurer som de många människorna kan relatera till.
När jag diskuterade detta ämne i ”Efter fem” i TV4 i torsdags tog jag upp ett exempel: skulpturen ”Rälsbärarna” (populärt kallad rallarna) utanför järnvägsstationen i Kiruna. Den hedrar alla de arbetare som byggde järnvägen upp genom Sverige till norra Norrland. Den knyter an till den hårda och svåra men stolta arbetarhistorien.
Statyn av Margareta Krook i Stockholm är ett annat offentligt konstverk som ger djup, sammanhang och förankring till stadsbilden utanför Dramaten.
Det är dags att konstvärden börjar visa respekt för verklighetens folk som varje år avsätter många miljoner till den offentliga konsten. Anta utmaningen och visa att man kan vara både tidlös, folklig och nyskapande.