Inget provocerar så mycket som konservativ kultursyn

Kulturetablissemangen påstår att de är för provokativ och utmanande kultur, men när kommunalrådet Louise Erixon (SD) erbjuder just det då slår man bakut och vägrar ta till sig det nya som det konservativa står för.

Visst är det lätt att reta sig på hycklande politiker. Men, ärligt talat, finns det några som hycklar mer än kulturens ”fina” företrädare?

Dessa etablissemang lyfter flera miljarder kronor varje år från skattebetalarna i allahanda korporativa, inskränkta och suspekta system.

Ta bara systemet med ”enprocentsregeln” som anger att en procent av byggbudgeten i olika offentlig byggprojekt (ny-, till-, ombyggnad) ska avsättas för konstnärlig gestaltning och utsmyckning.

I stora infrastrukturprojekt som Västlänken i Göteborg betyder det att kulturlivet badar i pengar. Så mycket att Statens kulturråd avsatt 120 miljoner kr för att anställa en person på livstid som ska går runt på en ny pendeltågsstation i Göteborg och ”vara konstverk”.

Svenska Akademins korruptions- och sexskandaler, där makt tillskansas via kulturbidrag som beslutas med jäv i mörka rum av en liten kulturklick, är ett annat exempel på hur kulturlivet i Sverige har stelnat i ett unket vänsterradikalt paradigm.

Därför är det inte mer än rätt att Fokus nu, under Bokmässan, har utsett kommunstyrelsens ordförande i Sölvesborg Louise Erixon (SD) till 1:a på listan över kulturlivets 75 viktigaste personer år 2019.

Men det ska inte ses som en komplimang, naturligtivis (Fokus vill tillhöra de rätta kretsarna). I motiveringen står det: ”Med Sölvesborg som experimentkammare, den första kommunen med en sverigedemokratisk koalitionsmajoritet, förverkligar hon i det lilla formatet steg för steg den nationalistiskt färgade kulturpolitik som partiet strävar mot. För varje testballong vidgas gränsen för vad som är möjligt att göra”.

Kulturredaktören Nina van den Brink förklarar att hon ogillar den kulturpolitik som 1:an på tidningens egen lista står för: ”Det är svårt att inte se en sådan politik som kväsande, i betydelsen att den inte vill att konsten ska vara fri, utan vill styra dess syfte. Det är skälet till att årets rankning av kulturmakt blev negativ. Det är där makten smyger omkring i år”.

Vilket skitsnack! Det Louise Erixon står för är väl mer uppfriskande än något som någon i kulturmaktseliten givit uttryck för: att ifrågasätta de trötta kulturyttringarna som dominerat i Sverige sedan 1968.

”Kväsande” och ”ofri” är utmärkta benämningar på den kulturpolitik som råder. Den är toppstyrd och inte utsatt för konkurrens eftersom politikerna hittills skickat miljarderna utan att fråga efter kvalitet, relevans, nytta och alternativ.

Men verksamhet som får skattepengar ska alltid granskas, värderas och beslutas av de demokratiskt valda företrädarna, också pengar till kultur.

Att hävda att man ska ha pengar från svenska folket, men att folket ska skita i hur de används är en vanvettig hållning som inte borde få gälla på något enda område.

Grattis Louise Erixon och Sölvesborg! Bättre exempel på utmanande, provocerande och nytänkande kulturaktivism finns inte i Sverige.