KOMMENTAR. Skälet till att Boris Johnson åkt på flera bakslag är att EU-entusiasterna i alla partier gör allt för att stoppa folkomröstningens utfall – att Storbritannien lämnar EU.
Maktspelet i brittiska parlamentet handlar om man alls ska bry sig om vad folkviljan givit uttryck för i folkomröstningen.
EU-entusiasterna gör allt för att stoppa utträde. De demonstrerar flagrant förakt för demokratin. För folkets vilja.
Låt mig ta ett konkret exempel.
21 Tory-ledamöters djupa svek mot väljarna
Den konservative ledamoten Phillip Lee representerar valkretsen Bracknell utanför London. Under stor medieuppmärksamhet lämnade han häromdagen regeringspartiet Tory och gick över till Liberaldemokraterna som vill stanna i EU.
Tory fick i senaste parlamentsvalet 59 procent av rösterna i hans valkrets. Liberaldemokraterna fick 7 procent.
Lee motiverar sitt partibyte så här i Evening Standard: ”Vi har en regering som är fast besluten att genomföra ett avtalslöst Brexit. Jag är ledsen, men det är inte det bästa för kommande generationer. Jag har därför beslutat byta till ett parti som alltid funnits i första ledet för att stoppa detta nonsens.”
Man kan få intryck av att väljarna i hans valkrets röstade mot Brexit och för att landet ska stanna i EU. Men inte heller det stämmer.
54 procent av väljarna i Phillip Lee’s valkrets röstade för att lämna EU.
Så, Phillip Lee, en av de 21 konservativa ledamöter som orsakat den konservative premiärministern Boris Johnsons nederlag, hade inte väljarnas stöd – varken när det gäller att gå emot en konservativ premiärminister eller rösta emot fullföljande av Brexit.
Phillip Lee agerar tvärt emot vad väljarna sagt. Tvärt emot det som var hans demokratiska uppdrag att genomföra. Dessa ledamöter sviker sina väljare dubbelt upp.
Det är detta förakt och dramatiska svek mot demokratin som Boris Johnson har att tampas med i parlamentet.
Labours ansvarslösa taktikspel
Dessutom har Johnson att hantera Labour, ett oppositionsparti som agerar kortsiktigt taktiskt med ett enda mål – att tillvita Boris Johnson så många bakslag som möjligt, hur mycket det än skadar landet. Partiintresset går före allt annat.
Det var därför man igår också röstade emot nyval, trots att Labour inte gjort något annat än att kräva nyval sedan Boris Johnson utsågs till premiärminister för två månader sedan.
Det ryktas nu om att Johnson vill påskynda processen att få motståndarnas lagförslag att träda ikraft, så att Labour inte kan skylla på att han som premiärminister skulle kunna manipulera processen.
Då har Labour inga ursäkter kvar att rösta emot ett nyval. Det skulle då kunna komma tillstånd redan 15 oktober.
Vem vinner ett nyval?
Medierna har så gott som mangrant beskrivit veckans händelser som att premiärminister Boris Johnson har drabbats av bakslag, förlorat, blivit försvagad. Och att detta innebär att Labour och Jeremy Corbyn har ökat sina chanser att vinna ett kommande parlamentsval.
Men tänk om veckans strider var exakt vad Boris Johnson förväntat sig? Tänk om han ville visa väljarna att han gör allt som står i hans makt att verkställa brittiska folkets önskan om Brexit, men att han möts av monumentalt motstånd från etablissemangen både i London och Bryssel?
Tänk om han på detta sätt önskat demonstrera för landet och världen vem det är som står för demokrati och avslöja dem som föraktar demokratin?
Oavsett vilket, har denna vecka visat att starka krafter inom etablissemangen vill förhindra att brittiska folket får sin vilja igenom.
Phillip Lee är en symbol för det totala väljarförakt som EU-entusiasterna visar upp nu.
Och det är om detta som ett brittiskt nyval kommer att handla. Ska folket ge makten till dem som föraktar och hatar folket? Eller ska man ge sina röster till dem som gör allt för att genomföra folkets beslut i folkomröstning?
Det är frågan.