En konservativ regering behöver inte vara långt borta

Tre opinionsmätningar visar att de tre oppositionspartierna SD, M och KD skulle få egen majoritet om det vore val nu. Hur skulle en regering kunna se ut om svenska folket röstade fram en sådan majoritet?

Senast Sverige hade en konservativ regering var Arvid Lindmans högerregering 1928-30. Det sa Arvid Hallén, till nyligen ordförande i anrika studentföreningen Heimdal, när han på torsdagskvällen föreläste om ”högerns historia” för Konservativa Förbundet.

Men det var en helt annan höger än idag, och en annan form av konservatism på den tiden. Självklart har alla partier, och Sverige som land, förändrats dramatiskt sedan förra gången Sverige hade ett lika oklart parlamentariskt läge som nu. På 1920-talet hade Sverige inte mindre än tio regeringar, med statsministrar i följande ordning: Edén, Branting, De Geer, von Sydow, Branting, Trygger, Branting, Sandler, Ekman och Lindman.

Skälet var att Socialdemokraterna växte fram som en tredje kraft i en riksdagen dittills dominerad av höger och liberaler. Just en tredje kraft har också växt sig stark i riksdagen under 2010-talet: Sverigedemokraterna har intagit en allt större roll i en riksdag som dittills dominerats av borgerliga och rödgröna. Inget av dessa gamla ”block” kan längre nå majoritet.

L och C krossade borgerliga blocket

Nu har två liberala partier krossat det borgerliga blocket och hoppat över till den rödgröna/vänsterliberala regeringssidan. Det bäddar för att de tre partier som nu är i opposition kan utmana radikalerna om makten, då som en konservativ konstellation.

I både Novus och Inizio (presenterade igår) får de tre partierna egen majoritet i riksdagen, och i Sentio (presenterad idag av Nyheter idag, betalvägg) blir Sverigedemokraterna landets största parti med 27,5 procent av rösterna.

Vad göra med konservativ majoritet?

Det väljarna visar genom att stödja Sverigedemokraterna är att man vill ha en tydlig konservativ politik som tar itu med kriminaliteten, istället för att gulla med brottslingarna, som stoppar asylinvandringen och startar generös återvandringspolitik för de som kommit på senare tid.

Moderaterna har ett konservativt förflutet som förträngts därför att de gamla uttrycken för konservatism inte gäller. Hallén påpekade i sitt föredrag att Arvid Lindmans regering föll 1930 därför att den var för protektionistisk. Idag är frihandel med varor självklar, men däremot finns ett ansvar för Sverige i en globaliserad värld som ställer nya krav på gränskontroller och försvar av välfärd för de egna medborgarna.

Konservatismen har alla chanser att nå stora framgångar framöver, eftersom bara konservativa förstår globaliseringens negativa sidor och har svaren på hur de ska mötas.

Jag tror Arvid Hallén kan få rätt, när han avslutade föredragningen med prognosen att 2020-talet kan bli konservatismens årtionde.

En framtida konservativ regering

Så, hur kommer en framtida konservativ politisk majoritet att ta form? Det mest troliga är att den M-KD-regering som föreslogs förra vintern blir verklighet efter valet 2022 (om inte förr i extraval). En regering som i riksdagen samarbetar med Sverigedemokraterna.

Men Samtiden vill spekulera lite längre, lite djärvare. Hur skulle en trepartiregering se ut? En regering som skulle vara lika banbrytande som när Thorbjörn Fälldin 1976 bildade den första borgerliga regeringen på 40 år…

Jo, så här skulle den kunna se ut: 20 ministrar varav 9 från SD, 8 från M och 3 från KD. Moderaterna får statsministerposten, även om mycket talar för att de blir mindre än SD, men de har större regeringserfarenhet. KD får bara tre ministrar, men dock tunga sådana: Socialminister, försvars- och arbetsmarknadsminister.

Sverigedemokraterna får de mest brännande områdena: inrikes (polis/brottsbekämpning), migration (ett ord som faktiskt också betyder återvandring) och kultur. Dessutom hårda frågor i näringsliv/landsbygd och mjuka frågor i socialförsäkringar, skola och miljö.

Moderaterna får utöver statsminister också traditionellt tunga finans-, justitie-, utrikesministerposterna.

Det känns som en inte omöjlig uppdelning och en spännande ministerlista för att vrida Sverige bort från en kurs som leder rakt till katastrofen. Dessa partier borde kunna återskapa framtidshopp genom att visa vad ”ordning och reda” betyder i handling, inte bara som utsliten floskel.

Ett konservativt 2020-tal är vad landet desperat behöver. Och politiskt ledarskap handlar om att ge väljarna möjlighet att byta kurs. Från en vilsen vänsterliberal godhetsknarkande linje till en rak och tydlig kurs som sätter vanligt folks trygghet och vardag före utopier.

Låt 2020-talet komma! Nedräkningen börjar redan nu!

Samtidens ministerlista 2022

Statsminister Ulf Kristersson (M) partiledare
Vice statsminister Jimmie Åkesson (SD) partiledare

Justitieminister Gunnar Strömmer (M) partisekreterare, jurist
Inrikesminister Henrik Vinge (SD) vice gruppledare, jurist
Migrationsminister Paula Bieler (SD) riksdags- och VU-ledamot

Utrikesminister Hans Wallmark (M) riksdags-, partistyrelseledamot
Handelsminister Christofer Fjellner (M), tidigare EU-parlamentariker

Försvarsminister Mikael Oscarsson (KD) riksdagsledamot, projektledare

Socialminister Ebba Busch Thor (KD) partiledare, fd äldrekommunalråd
Socialförsäkr.minister Julia Kronlid (SD) riksdagsledamot, socialpedagog

Finansminister Elisabeth Svantesson (M) riksdagsledamot, nationalekonom
Bostadsminister Jan Ericson (M) riksdagsledamot, jurist

Näringsminister Oscar Sjöstedt (SD) riksdagsledamot, nationalekonom
Landsbygdsminister Peter Lundgren (SD) EU-parlamentariker, lastbilsförare

Infrastrukturminister Kristoffer Tamsons (M) trafiklandstingsråd

Utbildningsminister Ann Heberlein (M) teol.dr i etik
Skolminister Ebba Hermansson (SD) riksdagsledamot

Arbetsmarknadsminister Sofia Damm (KD) riksdagsledamot, statsvetare

Miljöminister Martin Kinnunen (SD) riksdagsledamot, nationalekonom

Kulturminister Mattias Karlsson (SD) gruppledare riksdagen

*
Nyckelroll utanför regeringen skulle då exempelvis Richard Jomshof att ha som partisekreterare. Förebilden borde vara Lars Tobison som under Gösta Bohmans ministertid alltid förde fram den egna partilinjen, och tydliggjorde vad som var kompromisser i regeringen. Det är en bortglömd orsak till Bohmans popularitet, att han hade en skicklig uppbackning internt i partiet.