C-ledaren säger i sitt öppningstal på centerstämman att hon vill vara en ”konstruktiv kraft” och hoppas att ”fler partier vill vara med och ta ansvar”. Det är samma partiledare som röstade fram S-regering enbart därför att man kategoriskt vägrar att tala med SD.
Annie Lööf talade mot ”partipolitisk egoism” under sitt inledningstal, men det är ju inget parti som agerat så egoistiskt som Centerpartiet under förra vinterns regeringsbildning.
Löftesbrott är Lööfs image
Gång på gång lovade Annie Lööf under förra årets valrörelse att hennes statsministerkandidat var M-ledaren Ulf Kristersson. Hon har lovat att hon ”hellre skulle äta upp sin högra sko än att bli ett stödhjul till Socialdemokraterna”.
Hon har flagrant brutit mot båda dessa tydliga löften till väljarna. Ändå säger hon nu att hennes parti ”är att lita på”.
I talet försöker hon skyla över alla löftesbrott med att gå till angrepp mot ”högerpopulismen” och ”rasismen”.
Och ju längre talet pågår, desto mindre konstruktiv är hon – enligt sin egen måttstock. Snart framgår att det bara är sex partier som duger att samarbeta med. Det konstruktiva blir snabbt det dogmatiska.
Och Annie Lööf kan knappast själv tro på det hon säger, att M och KD ska ansluta sig till Stefan Löfvens regeringsunderlag.
Dessutom är hon ju inte ärlig. Hon hävdar att hon utesluter Vänsterpartiet. Men faktum är att detta forna kommunistparti är helt nödvändigt för att det C förhandlat fram med S-regeringen ska gå igenom i riksdagen. Samma sekund som V riktar misstroende mot statsministern kommer Löfvenregeringen att falla.
Framtiden ser mörk ut för C
Centerpartiets regeringstaktik är ett historiskt svek mot väljarna. Att väljarna inte straffat partiet i opinionsmätningarna, så som man straffat Liberalerna och Socialdemokraterna, kan ha flera förklaringar.
C-väljarna kan tycka Lööf agerar rätt i en svår situation. Men att man ger OK just nu, betyder inte att väljarna accepterar agerandet i nästa val. Då ställs ju nämligen frågan framåt, vad vill C då? Och vilken kommer trovärdigheten att vara om C säger sig vilja ha Ulf Kristersson som statsminister också i nästa valrörelse? Många kommer att skratta. Trovärdigheten är noll.
Det är ju här det verkliga problemet ligger för Annie Lööf – hon har förbrukat framtidens trovärdighet för att lösa situationen efter valet 2018.
Även de väljare som just nu ger OK för agerandet, ställs ju inför frågan om man i nästa val ska rösta på C och riskera att få Stefan Löfven igen. Vad tycker C-väljarna om att själva aktivt rösta för S-regering? Det gjorde man ju inte 2018.
Här, på nästa valdag, tror jag falluckan öppnas för Centerpartiet. Om inte förr.