Socialdemokratin anses vara skickliga på politiskt taktikspel. Men när Mikael Damberg vägrade bjuda in SD till krissamtal om gängkriminaliteten gjorde han dundertabbe. Istället för isolering öppnades fler dörrar för SD.
Det är nu tio år sedan Mona Sahlin som S-partiledare sjösatte taktiken ”aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång, ska vi medverka till att Sverigedemokraterna får inflytande över svensk politik. Aldrig!”
Det sades i ett tal den 28 oktober 2009 då Sverigedemokraterna nått upp till fyra procent i opinionsmätningarna och skulle kunna komma in i riksdagen 2010. Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) föll snabbt in i ledet och började säga att man inte skulle ta i SD ”med tång”.
Den taktiken bröt samman i söndags, då inrikesminister Mikael Damberg (S) bjöd in alla partier – utom Sverigedemokraterna – till nationell samling mot gängkriminaliteten.
Avsikten var säkert att slå in en kil i den konservativa oppositionen mellan å ena sidan M-KD och å den andra SD.
Men vilket bakslag det blev!
Damberg fick en första smäll i solar plexus efter bara några timmar. Moderaterna uttryckte offentligt att Sverigedemokraterna borde bjudas in: Det är ”respektlöst att inte lyssna på alla väljare”, sa Ulf Kristersson (M).
Damberg fick sedan snabbt en smäll på käften när Kristdemokraterna instämde: ”Låt alla vara med”.
Om Damberg inte blivit groggy av det, fick han en uppercut av inga mindre än Centerpartiet som sa att SD är deras motståndare men att man kan sitta ner och ”diskutera för landet allvarliga frågor” med SD. C vill undvika pajkastning om vem som får vara med.
Sedan fick Damberg en spark i baken också av Liberalerna som ansåg det ”ovärdigt” att inte bjuda in alla partier.
Damberg blev knockad
Och Damberg slogs knockout när Kristersson igår för första gången öppnade dörren för enskilt möte med Jimmie Åkesson (SD).
– Det är ingenting jag är främmande för. Jag talar med alla människor i politiken, säger M-ledaren till DN.
Samtal och förhandling är självklart i demokrati
Den här taktiken att försöka isolera Sverigedemokraterna har misslyckats på många sätt.
För det första har partiet ökat från fyra till nära 20 procent i opinionsmätningarna sedan Mona Sahlin sjösatte taktiken. För det andra har den nu helt förlorat verkningskraft när övriga partier i riksdagen inte längre vill tillämpa den.
För det tredje, och viktigast, är att den inte fungerat därför att den är totalitär till sin natur. I en demokrati ska folkvalda samtala och förhandla med varandra för att se hur man kan fullfölja uppdraget åt sina uppdragsgivare – svenska folket.
Men isoleringsförsöket har haft två andra effekter. Det har legitimerat vänsterextremister att ta till andra antidemokratiska beteenden, som hot, våld och skadegörelse, mot ett demokratiskt valt parti.
Taktiken har också försvårat för Sverigedemokraterna att rekrytera personer ur alla delar av samhället. Det är inte ovanligt att jag får höra att någon som röstar på SD aldrig skulle säga det på jobbet, ”för då får jag sparken”.
Det är sådant man brukar höra från diktaturer. Men det gäller i allra högsta grad i Sverige idag.
Ju förr den här totalitära taktiken dör och försvinner, desto bättre.