En ny politisk konfliktdimension växer fram, där den svenska konsensuskulturen håller på att ersättas med polarisering och minskad tillit till politiker.
I medierna pågår en kampanj för att få fart på klimatalarmismen. Greta säger att ”tiden håller snabbt på att rinna ut” och ”Jag vill inte att ni ska känna hoppfullhet, jag vill att ni känner panik.” Miljöalarmister har sedan 1972 sagt att vi har tio år på oss innan jorden går under.
Samtidigt reagerar allt fler mot den ökande kriminaliteten, mot dödskjutningar, våldtäkter, rån mot unga, övergrepp mot äldre. Mot att polisen uppmanar folk som utsätts för systematiska hot att flytta eftersom polisen inte klarar av att upprätthålla lagen.
I en kolumn i Göteborgs-Posten frågar sig Karin Pihl vilken fråga som är viktigast i vår tid. Hon noterar att svenska folket numer inte bara skiljer sig om politiska inriktning, utan har allt mer olika syn på vilken verklighet det är som lever i. Polariseringen växer.
Skilda verkligheter
Av SOM-institutets arbete framgår att skillnaden mellan väljare som bryr sig mest om lag och ordning, vilket är Sverigedemokrater, och väljarna som bryr sig minst, vilket är miljöpartister, är stor. Och ännu större är skillnaden i klimatfrågan där MP-väljare bryr sig mest och SD-sympatisörer som har lägst intresse.
”Det rör sig inte bara om olika åsikter i sakfrågor, utan om själva verklighetsuppfattningen”, skriver Pihl. Det som är brännande för vissa, anser andra inte är något avgörande problem. Blir klimatet verkligen varmare? Har brottsligheten verkligen ökat?
Ny skiljelinje mellan utopism och realism
”Risken för identitetskris är överhängande”, menar Pihl.
Nja, inte riktigt. Det hon beskriver är snarare framväxten av ett nytt politiskt landskap, där inte sänkt/höjd sänkt skatt enligt höger-vänsterskalan dominerar, utan en skala där radikalism och utopism står mot realism och konservatism.
Den som har vardagen som referensram ser sin egen och närståendes trygghet som viktigast blir ofta konservativ, medan de som storvulet vill rädda världen med sina slagord och brinnande känslosvall blir utopist där klimat är en utmärkt fråga.
Svensk politik har genom åren alltmer fjärmat sig från väljarnas vardag för att istället söka sätt att demonstrera sin egen godhet. Det som förut var radikal plakatpolitik bland oerfarna i ungdomsförbunden, har blivit partiernas sätt att tänka och vara.
Det skiljer sig från alltfler väljares krav på politiken om att leverera en effektiv stat som levererar trygghet och välfärd för de enorma skatter som politikerna driver in.
Nu börjar de skilda verklighetsperspektiven bli så stora att de synas i väljarnas partisympatier.