Regeringsåren 2006 till 2014 beskrivs ofta som framgångsrika av olika borgerliga röster, och att problemen uppstod efter valet 2014. Det är fel. Alliansen hade gått vilse långt dessförinnan.

I en intressant analys i Fokus skriver Johan Hakelius under rubriken Borgerlig baksmälla att Alliansen ”vann striden om politiken, men förlorade kontakten med verkligheten”.

Moderaterna skäms

Hakelius skriver att moderaterna ”skäms för att de inte lyssnade på de röster som i ett tidigt skede sa att migrationen var på väg att gå överstyr.”

Men det är ju mycket värre än så. Moderaterna gav vänsterns extrema krafter vind i ryggen genom att hjälpa dem att stämpla alla som varnade för utvecklingen som rasister och nazister.

Reinfeldt hade i rollen som statsminister kunnat säga att här finns internationell vetenskap som påvisar att ju större migrationen blir till ett land, desto svårare får man att integrera de nya grupperna, och att Sverige därför måste vara försiktigt och noga diskutera frågan förutsättningslös.

Då hade den uppenbara risken för våld, kaos, splittring och sammanbrott för den svenska tilliten varit allmänt kända prislappar för migrationen i samhällsdebatten. Besluten hade då kunnat bli annorlunda (mycket stramare) – helt enligt gammal svensk tradition av politiskt reformarbete byggd på fakta, kunskap och i största möjliga samråd.

Men Moderaterna lät sig dras med i vänsterns känslostyrda och utopiska godhetsjakt på migrationsmotståndare – och skapade en förödande polarisering som nu sliter Sverige i stycken.

Arbetslinjen offrades på migrationens altare

Hakelius menar att den för Alliansen så oerhört framgångsrika ekonomiska politiken, sammanfattad i ”arbetslinjen”, övergavs av väljarna. Det är fel. Det var Allianspartierna som själva förstörde arbetslinjen genom att kasta tonvis med sand i maskineriet genom öppna gränserna så att människor som inte klarar den svenska arbetsmarknaden strömmar till i hundratusental.

I verkligheten kan naturligtvis inte arbetslinjen upprätthållas på grund av det som uttrycktes glasklart av en arbetsförmedlare i Filipstad: ”Det finns ingen efterfrågan på utrikesfödda analfabeter” (i SVT:s Uppdrag granskning). För ett marknadsliberalt parti som Moderaterna borde denna sanning inte komma som en överraskning.

I tiden före Reinfeldt hade Moderaterna naturligtvis förstått detta uppenbara och logiska samband. Men man valde vänsterns godhetsutopism – före verkligheten och före seriöst marknadsekonomiskt tänkande.

Det är ju egentligen Moderaterna som gått längst i att kasta ut alla sina tidigare grundsatser – byggda på saklighet, vetenskap och marknadsekonomisk analys – för att istället stämma in i Jonas Sjöstedts och vänsterns eufori över att få servera kaffe och gosedjur när tiotusentals människor från mellanöstern anlände till svenska järnvägsstationer.

Jag baxnade över oviljan att hålla emot utopismen

Detta upprör mig fortfarande. Jag trodde på Alliansen och att borgerligheten hade fötterna på jorden och aldrig skulle utsätta det svenska samhället för risken att kollapsa i våldsorgier och anarki. Men nu är vi på väg dit. Polisen kan komma att kapitulera. Om fredsforskaren Wilhelm Agrell har rätt i att lågintensivt våld som får fortgå är mycket svårt att rulla tillbaka, eftersom eskalering är det naturliga. Så som skedde exempelvis i Libanon och forna Jugoslavien.

Utvecklingen startade inte 2015, inte ens under Alliansregeringens tid vid makten. Men undan för undan blev politiken bara mer extrem och utopistisk för varje år, utan att varken M eller andra regeringspartier trampade på bromsen.

Förvirring eftersom aningslösheten finns kvar

Hakelius ser ingen ljusning för de borgerliga partierna. De är förvirrade och de stapplar omkring i olika riktningar, bort från varandra. ”Strategier har ersatts med kommandoräder”, skriver han. Jag kallar det gärna kommunikationsräder, eftersom de utspel man gör är tom plakatpolitik, bara avsedd att fylla medierna några timmar. Sedan ”poff”, är de inte ens värda att komma ihåg.

Denna ”utspelsborgerlighet” som Hakelius skriver om har naturligtvis ingen framtid.

Tyvärr ser inte heller jag någon tillnyktring. Ingen seriös rannsakan och fördömande av den galna utopismen i migrationsfrågan. Bara små justeringar – lite här, lite där.

Som demokrat har jag stort hopp om att väljarkåren, som agerar långsamt men obevekligen, ska rösta fram dem som hela tiden har haft rätt i tidens stora frågor. De som aldrig släppt markkontakten – även om priset har varit högt i form av stigmatisering, vulgära påhopp och mobbning – borde nu få chansen att rätta upp det som går att rädda.