Det är nu 18 år sedan nära 3.000 personer i New York fick sätta livet till i den hittills största islamistiska attacken mot västvärlden. Kampen mot terrorismen har förändrats och oenigheten om hur den ska föras har vuxit.
Passagerarplan användes som missiler in i vart och ett av de båda tvillingtornen på Manhattan i New York. Ett tredje kapat flygplan flögs in i försvarshögkvarteret Pentagon. Det fjärde planet på väg mot Vita huset eller kongressbyggnaden hindrades att nå målet när passagerarna anföll kaparna. I tumultet störtade planet på en åker.
Civilisationernas kamp
Terrorattacken fick upp medvetandet om att den muslimska civilisationen är något helt annat än den kristna, västerländska.
Först trodde många, inklusive undertecknad, att man kunde hjälpa den muslimska världen genom att avsätta de diktaturer som nästan överallt styr i denna civilisation. USA:s president George W Bush skapade en internationell koalition för att avsätta talibanerna i Afghanistan, som gav terroristerna i al-Qaida en fristad, och sedan Saddam Hussein i Irak, som bröt mot FN:s flygförbudszoner och agerade som att han hade massförstörelsevapen.
Vi som stödde insatserna som befrielsekrig trodde att om de muslimska befolkningarna slapp blodiga diktaturer, skulle de se till sina barns bästa och bygga upp sina länder, skapa välstånd och fred – som i väst.
Men istället började man döda sina grannar, slakta män, kvinnor och barn som tillhörde fel klan eller följde fel riktning inom islam.
Vi som trodde att terroristerna var extremister som saknade stöd i religionen och i en bredare folkopinion i muslimska länder hade fel. Islam predikar att man ska omvända otrogna med våld.
Påven Benedictus XVI konstaterade i ett tal i Regensburg 2006 att profeten Muhammed ville sprida tron ”med hjälp av svärdet”. Han fick utstå mycket kritik för det, men han hade rätt om att här finns en grundläggande skillnad mellan kristna världen och den muslimska. Islam anses vara överordnad politik, det finns inga sekulära delar av det islamska samhället. Därmed är demokrati inte förenlig med islam. Politiken kan inte gå emot de heliga skrifterna. Begreppet sekulär tillhör den kristna världen.
Terroristerna bytte till mjuka mål i vardagen
Några fler riktigt stora terrordåd riktade mot väst har vi inte sett, inte än. Säkerhets- och underrättelsetjänsterna i väst har lyckats avstyra alla större försök. Därför har mindre terrordåd, som är svårare att förutse, varit vanligare.
Allt från självmordsbombare som endast tar livet av sig själv (Drottninggatan 2010) till masskjutning under musikkonsert på Bataclan i Paris 2015 som dödade 85, plus 30 på caféer och uteserveringar. I Nice 2016 dödades 86, varav många barn, när islamist körde över dem med lastbil.
I stället för flygplan används alltså handeldvapen, knivar och lastbilar för att döda civila i väst. Så som också skedde på Drottninggatan i Stockholm 2017.
Denna småskaliga terrorism är mycket svårare att hantera, inte minst därför att den politiska viljan saknas. Vänstern gillar islamismens kritik av den kapitalistiska västvärlden, kritiken av kristendomen och skuldbeläggandet av västvärldens historia.
I Sverige släpps nu på fri fot islamister trots att såväl Säkerhetspolisen som domstolar anser dem vara allvarliga säkerhetshot mot landet. Det finns inga lagar som gör det möjligt att hålla dem i förvar mer än kort tid. Och utvisningsbeslut verkställs inte eftersom de våldsbejakande kan råka ut för sin egen medicin om de utvisas till hemlandet.
Omsorgen om islamister innebär att de styrande vänsterliberalerna – medvetet – utsätter den svenska befolkningen för terrorhot. Redan har fem personer dödats på grund av att staten inte verkställer utvisningar (gärningsmannen hade utvisningsbeslut som inte verkställts när han körde över folk på Drottninggatan).
Hur många till ska dö innan väljarkåren förstår att man inte kan rösta på partier som ursäktar extremister och mer värnar om deras välmående än om allmänhetens säkerhet?
Hur länge ska Sverige anse att de med utvisningsbeslut, som Akilov, har starkare rätt att vara i Sverige än 11-åringar som Ebba, dödad på Drottninggatan, har att leva?
Kamp med andra medel än militära
Så, 11 september 2001 blev ingen militär kraftmätning mellan den kristna och den muslimska civilisationen. Det har istället blivit en kamp inom västvärlden. När islamister vill flytta fram islams positioner i den västerländska vardagen – med slöjor, med fler moskéer, med högljudda böneutrop, bönestunder på betald arbetstid – har de stöd av de flesta riksdagspartierna.
De svenska vänsterliberaler som nu hjälper islamister borde studera vad som hände Irans vänsterintellektuella när de hjälpt ayatolla Khomeini till makten 1979. Inom två år var de avrättade. Deras tjänster som nyttiga idioter behövdes inte längre.
Eftersom vänstern är så angelägen om att misstolka, och uppträda som islamisternas nyttiga idioter, vill jag påpeka att jag här skriver om islamister i väst, inte om muslimer i väst. De flesta med muslimsk tro eller bakgrund som jag känner arbetar, gör rätt för sig och har respekt för att man lever i Sverige och att svensk kultur har prioritet här. (Nalin Pekgul har kallat dessa muslimer för pragmatiska konservativa eftersom de överlåter åt gud att avgöra vilka som ska bestraffas. Islamister är däremot radikala extremister som inte vill vänta på gud utan själva ska tvinga de otrogna på knä.)
Ohållbar situation kan rättas till med folkets stöd
18 år efter ”elfte september” är västvärlden och Sverige avsevärt mycket farligare och osäkrare. Inte på grund av attacker från islamistiska stater eller stora aktörer och nätverk, utan därför att islamism som politisk ideologi inte tas på allvar och därför att västvärldens rättsstater inte längre upprätthåller lagarnas andemening gentemot islamister.
Det är en ohållbar situation. Men det är upp till befolkningarna i varje västland att välja politiker som förstår och har viljan att skydda deras liv. Detta kan låta omtumlande, men till stor del handlar det om något så enkelt som att se till att gällande lagar efterlevs. Och att de lagar som är ineffektiva ändras så att de uppfyller syftet. Exempelvis borde alla utvisningsbeslut verkställas. Hade det skett, hade fem människor inte behövt dö på Drottninggatan.