Många månar om att vänstern måste hitta tillbaka till en mer balanserad profil där nationell stolthet kan ingå. Men inför valet 2022 är Moderaterna det parti som har störst behov av sådan reformering.
I en intressant essä i Expressen skriver folklivsforskaren Dan Korn att vänstern åter borde ”odla nationell stolthet”. Sedan 1960-talet har vänstern övergivit framtidstron för att istället präglas av synd och skam över att tillhöra västvärlden.
”De fattiga och förtryckta som inte också tillhörde en minoritet glömdes bort.” Vänstern verkar också ”föreställa sig att vita straighta män inte längre röstar, att hela väljarkåren istället består av … olika minoriteter som blivit änglalikt goda av förtrycket”.
Dan Korn menar att vänstern förr stod för en nationalism som präglades av ”en stolthet över vad det egna landet åstadkommit”. Och en sådan stolthet ”förenar människor” och skapar ”känsla av gemenskap”.
Han förfasas över att Vilhelm Mobergs pamflett Svensk strävan, skriven till försvar av Sverige mot Nazityskland, ”uppfattas som nazism”. Det var ju efter att Jimmie Åkesson citerat Moberg i sitt Almedalstal i juli som liberaler och vänsterfolk hårt angrep Åkessons budskap – som alltså var återgivning av Mobergs.
Men jag håller inte med Dan Korn. Att svensk socialdemokrati en gång i tiden odlade nationell stolthet berodde på att Per Albin Hansson lånade det konservativa begreppet ”Folkhemmet” för att vända socialismens internationalism till ett nationellt perspektiv, och för att vända klasskamp till samförstånd.
Hanssons strategi var oerhört framgångsrik, men ett uppenbart undantag från socialistiskt tänkande, som alltid annars bottnar i utopism, radikalism, klasskamp och strid mot andra samhällsgrupper.
Borgerlig odling av nationell stolthet
Vad som vore betydligt mer logiskt är om svensk borgerlighet slutade upp med att låta sig styras av vänstern, och började odla nationell sammanhållning och trygghet.
Värst illa ute är Moderaterna. Det en gång borgerligt konservativa partiet skäms över sin egen identitet och har så dåligt självförtroende att man ser det som en framgång när man får beröm från vänster. Och man gör i byxan när man får skäll av vänstern. Då ändrar man sig snabbt och rättar in sig i utopisternas radikala led.
Moderaterna är idag ett stukat, internt splittrat och kulturellt förvirrat parti. Man säger sig vara både liberala och konservativa men varannan sida i det politiska programmet, de sidor som ska utveckla konservatismen, är blanka. Tomma.
Sverige måste få en konservativ riksdagsmajoritet
Ska landet kunna räddas måste vi få en konservativ regering som har majoriteten i riksdagen bakom sig. Först då kan staten börja rulla tillbaka den radikalism och utopism som löper amok i departement och myndigheter.
Staten är till för medborgarna! Det är medborgarnas bästa som ska gälla. Därmed är det verklighetens vardag som ska stå i centrum. Inga förbaskade visioner, inga godhetsknarkande ideologiska käpphästar eller galna utopier.
Verkligheten! Den är jobbig nog.
Viktigaste uppgiften för en konservativ regering är att skapa trygghet på gator och torg. Våldtäkter, rån och andra övergrepp mot hederliga medborgare ska bekämpas med alla de verktyg som behövs. Särskilt de ”utsatta” områdena ska tas tillbaka. Ingen annan auktoritet än svenska statens ordningsmakt ska kontrollera gatorna.
Statens myndigheter ska åter präglas av den gamla ämbetsmannatraditionen där meritokrati, flit och duglighet premieras, inte kvotering, vänskapskorruption och partiböcker. Chefer som försvarar sig med att de ingenting vet om vad verksamheten går ut på, ska avskedas.
Klarar M av en sådan konfrontation mot vänstern?
Min poäng är att en konservativ regering inte behöver ta några kontroversiella politiska beslut på nya områden. Att rätta till tidigare regeringars historiska inkompetens är mycket nog.
Det som krävs är att Moderaterna, för att låna Dan Korns formulering, vågar ”odla nationell stolthet” – även om vänstern kommer att skrika som stuckna grisar. Vågar man stå för att Sverige inte bara har varit ett framgångsrikt land i att bygga välstånd och skapa trygghet, utan åter kan bli ett land som bygger välstånd och skapar trygghet?
Allt hänger på att de partier som ingår i ett konservativt regeringsunderlag vågar stå emot vänsterns attacker – som kommer att ske via massmedier, universitet, myndigheter, vissa delar av näringslivet och från de vänsterliberala partierna.
Sverigedemokraterna är vana att jobba i motvind där skiten kastas i ansiktet. Man klarar det, eftersom man tror på sin uppgift och vill rädda landet. Samma övertygelse behöver den konservativa borgerligheten skaffa sig. Och sluta vara rädd att få skit kastad på sig av vänstern.
Positionsförflyttningar i myrsteg inger inte respekt
Efter Fredrik Reinfeldt är Moderaterna ett splittrat parti där vissa tänker mer som Miljöpartister än som borgerliga. Hur partiledningen ska lösa det, har jag ingen aning om. Men om partiet fortsätter att fega och flyttar sina positioner i myrsteg (som snarare skapar förakt än respekt) kan Moderaterna lika gärna räknas till den vänsterliberala sidan.
Då kommer det att ta tid innan en konservativ majoritet uppstår här i landet. Men jag vill tro att verkligheten kommer att tvinga fram en sådan. Minns Italien 1994 – då fick de båda statsbärande partierna, socialisterna och kristdemokraterna, tillsammans 14 procent och tappade allt inflytande. Folket hade fått nog av deras korruption och inkompetens.
Folket kan tröttna på den styrande makten i alla demokratier. Också i Sverige.