0   +   5   =  

KOMMENTAR. Stenkastningen mot blåljuspersonalen beror på att Ryssland betalar ungdomarna för att göra det. Det hävdar den en gång ansedda tidningen i sin analys om varför otryggheten i Sverige växer.

Artikeln om Sverige i New York Times har energiskt spridits av svenska medier och vänsterpolitiker. Detta trots att artikeln är uppenbart konspirationsteoretisk. Vem tror att förortsungdomar får betalt av ryssar för att kasta sten på brandbilar och ambulanser, och på det sättet skapar en falsk bild av oro i landet?

Artikeln tillgriper också det föga trovärdiga perspektivet ”guilty by association”, McCarty-erans metod för att sätta dit motståndare genom att försöka smutskasta dem genom att hävda kontakter med mer kontroversiella personer.

Sverigedemokraternas presschef Henrik Gustafsson har försökt få rättelse på fem faktafel, som att partiet bjudit in en utländsk namngiven extrem nationalist – som aldrig bjudits in. Liksom oriktiga uppgifter som skrivs om vem eller vilka som skulle ha startat partiet.

Man undrar om det inte, istället för att spekulera i vad som kan ha hänt för 30 år sedan, vore mer intressant att rapportera om att statsministerns ungdomsförbund SSU för bara några månader sedan skanderade antisemitiska slagord om att krossa sionismen? Det är ett flagrant rasistiskt agerande, men varken svenska eller utländska medier tycks bry sig. Det är ”fel” parti som skanderar främlingsfientliga och hatfyllda budskap.

SD hade fakta på sin sida

I artikeln intervjuas civilminister Ardalan Shekarabi (S) som säger, “Jag tror absolut inte att majoriteten av svenskar har rasistiska eller främlingsfientliga åsikter, utan att de hade frågor kring migrationspolitiken och att övriga partier saknade svar på dessa frågor … vilket gjorde att Sverigedemokraterna hade rätt i sak (had a case).”

Janerik Larsson i Svenska Dagbladet instämmer med Shekarabi och drar slutsatsen, ”Att skylla på en internationell konspiration duger inte som förklaring till den politiska utvecklingen” i Sverige. ”Det är verkligheten som är problemet.”

Dimridåer

Självklart hyllar Dagens Nyheter, Annie Lööf och andra etablissemang artikeln. De får mer ammunition för att kasta fram sina gamla anklagelser och konspirationer, genom att hävda att New York Times bekräftat dem. Men de borde nog tänka efter.

Debatt om debatten avgör ingenting. Den kan upplevas som stort i den tjattrande klassen, men den har ingen tyngd i väljarkåren. Hos dem framstår det mer som dimridåer utan betydelse för dem.

I allmänna val är det verkligheten som avgör. Har våldet ökat? Har välfärden urholkats? Känner man sig tryggare eller otryggare?

Dessa realpolitiska frågor om väljarnas vardag rubbas inte av vad New York Times hittar på. För alla parter vore det bättre om samhällsdebatten kunde hålla sig till vad som sker i verkligheten, istället för att jaga hjärnspöken och konspirationer byggda på vinklade och felaktiga uppgifter.