För mig är det märkligt att denne kung är så kontroversiell. Han ska ju bedömas för hur han regerade, som alla andra. Och där finns ett mod att beundra men också en del övrigt att önska.

Det är nu 300 år sedan slaget vid Stäket 13 augusti 1719, då ryssarna var när att inta Stockholm. Det skedde året efter att Karl XII dog i Norge. Men anfallet var ett led i det ”stora nordiska krig” som Karl XII utkämpade under nästan hela sin regenttid.

Men det var inte Karl XII som startade storkriget, det var Sveriges fiender i trippelalliansen Danmark, Polen-Sachsen och Ryssland.

Bild: Wikipedia

Gossekungen hade ärvt ett svenskt Östersjöimperium, som mellan 1560 och 1660 vuxit och omfattade aldrig tidigare skådade landområden. Östersjön var nästan ett svenskt innanhav, med besittningar både i öst (Baltikum) och syd (Svenska Pommern).

I nyutgåva av biografin Krigarkungen beskriver Bengt Liljegren hur Karl XII med entusiasm och självsäkerhet tar sig an utmaningen att försvara kungariket.

Nådde snabbt ryktbarhet i Europa

Han neutraliserade snabbt Danmark med brittiska flottans hjälp och reste sedan till Baltikum och stormade de flera gånger större ryska trupperna utanför Narva 20 november 1700. Sedan marscherade hans svenska karolinerarmé söderut för att besegra Augusts sachsiska armé. August var kurfurste av Sachsen och vald till kung av Polen.

August den starke, som han kallades, blev orolig när han insåg att karolinerarmén nu var på väg och skickade fredstrevare till Karl XII via franska och tyska diplomater.

”Karl förhöll sig kallsinnig till diplomaternas erbjudanden om medling och var enbart besvärad av att ha dem där. Han var i Baltikum för att kriga, inte för att förhandla”, skriver Liljegren.

Man kan säga att det var nu, när Karl XII var 18 år och krigat i mindre än ett år, som han nådde sin höjdpunkt.

”Rapporter om Karl XII:s framgångar spred sig med kurirpost över Europa. Inom loppet av tolv månader hade han betvingat samtliga tre fiender. Statsledningar och regenter imponerades av den unge svenske konungen och hans till synes oövervinnerliga här.”

Sedan börjar misstagen

Kungens militära rådgivare menar att om man gör fred med August kan man rikta in sig mot Ryssland och tsar Peter I (senare Peter den store) som är ett mycket större och viktigare militärt hot mot den svenska stormakten.

Men Karl XII lyssnar inte. Han vill krossa August – sin kusin – och ta av honom den polska kungakronan. Det liknar mest en personlig vendetta, där Karl vägrar att tolerera att han blivit lurad av August, som i hemlighet ingick trippelalliansen med Danmark och Ryssland bakom hans rygg.

Under de många och långa marscherna för att jaga August passar ryske tsaren på att angripa de få trupper som Karl XII lämnar kvar i norra Baltikum. Tsar Peter inte bara beslagtar allt större områden, han kan till och med börja bygga sin nya stad, Sankt Petersburg på den mark han tagit från Sverige. Allt medan Karl XII marscherar runt i skogar och träskmarker i Polen och (dagens) Ukraina i jakt på August.

Ryssarnas taktik år 1709 mot Karl XII ska de upprepa mot Napoleon hundra år senare – den brända jordens taktik. Ryska trupper bränner den egna befolkningens byar och ödelägger åkrar och driver bort människor och djur. Detta så att den svenska armén inte finner något att äta och inget foder att ge hästarna.

Svenska armén drivs därför allt längre söderut i jakt på förnödenheter. Det är nu man blir omringade vid Poltava. Där i juni 1709 tar den svenska stormaktstiden slut, moraliskt och i omvärldens ögon. Armén tvingas kapitulera.

”Av de cirka 30.000 militära och civila krigsfångarna återvänder bara omkring 5.000 personer” till Sverige. Krigsfångenskapen för svenska soldater innebar hårt kroppsarbete. ”Omkring 25.000 personer gick en mer eller mindre brutal död till mötes i Ryssland.”

Karl XII lyckas med en mindre styrka fly till Ottomanska riket (Turkiet) och försöker skapa en ”svensk-turkisk-tatarisk trippelallians” för att gå i krig mot Ryssland söderifrån. Han blev kvar som sultanens gäst i fem år. Liljegren förklarar det långa förläggningstiden i Bender med storpolitiken. Ottomanska riket gjorde anspråk på exempelvis kungatronen i Polen och räknade med att Karls trupper i Svenska Pommern skulle kunna vara en bricka i storpolitiken.

Men till slut insåg alla, också Karl XII, att han måste återvända norrut. Inkognito red han, sista delen med bara en officer i sitt sällskap, till målet: Stralsund i Svenska Pommern. ”På fjorton dagar och tre timmar hade han tillryggalagt cirka 215 mil på hästrygg och i skakig vagn. En anmärkningsvärd bedrift.” Efter 13 år var kungen åter på svensk mark.

Karl återvände inte till Stockholm eftersom läget var illa för Sverige. ”Många av provinserna var besatta av fienden.” Danmark, Preussen och Ryssland hade lagt vantarna på flera svenska områden. Och de anfaller Stralsund, som Karl XII får fly ifrån inom ett år.

Statskassan är tom. Det som är kvar av svenska armén är i dåligt skick, illa utrustad och underbemannad. Ändå ville Karl XII inta Norge. Mot rådgivarnas inrådan startade han fälttåget där han 30 november 1718 träffades av en kula i huvudet och dog, 36 år gammal.

Vems var kulan som dödade Karl XII?

Bengt Liljegren spekulerar i vem som avfyrade det dödande skottet och finner det inte osannolikt att det var en fransk officer och nära medarbetare till Fredrik av Hessen, make till Karl XII:s syster Ulrika Eleonora. Om Fredrik låg bakom lyckades lönnmordet: Efter 13 månader abdikerade Ulrika Eleonora till förmån för Fredrik som blev Sveriges kung.

Att döda hustruns bror för att själv bli kung…

Själv går mina tankar snarare till vad som hänt om Karl XII varit mer strategisk och bättre förstått storpolitikens maktspel.

Ledare som går i första ledet

Karl XII var äventyrslysten och modig. Han inspirerade sin armé genom att alltid vara med där det hände. Han var i första ledet och tog risker som alla soldater. Han var skicklig ryttare och älskade att vara ute i fält. Han gick enkelt klädd och gillade inte de formella uppvaktningarna.

Han träffades i foten 1709, drabbades av svår feber, men återhämtade sig. Aldrig klagade han. Tog svårigheter och motgångar med jämnmod. Alltid men nya mål i sikte. Kort sagt: den unge kungen hade en jävla anamma som vi saknar i högsta statsledningen i dagens Sverige.

Tänk om han lyssnat

Men handlingskraften och modet var inte förenat med ett tillräckligt skarpt strategiskt tänkande. Sverige var en stormakt som aldrig förr (eller senare), och en tung aktör i Europas storpolitiska maktspel. Här krävdes förmåga att se och prioritera de hot och risker som var störst på längre sikt. Det förmådde inte Karl XII.

Men tänk om han gjort det, eller åtminstone lyssnat på de erfarna rådgivare som visste?

Då hade han inte jagat August i Polen utan försvarat Baltikum mot den expansive tsar Peter I. Den svenska stormakten hade då överlevt längre. Kanske hade Sankt Petersburg aldrig byggts…

Men Sverige var en glest befolkad nation som i längden inte kunnat försvara sina erövringar mot alla stora makthungriga aktörer i Europa. Att Sverige 1560-1660 kunde expandera berodde på att vi låg före i administrativ utveckling, inte minst tack vare Axel Oxenstierna. Staten kunde få in sin andel av resurserna i landet, något de flesta kejsar- och furstendömen inte klarade på denna tid. Men under 1700-talet kom de andra ikapp.

Sverige och dess folk vände sig inåt, men blev småningom åter lyckosamma i att utnyttja industrialismen till att skapa ett välstånd som gjorde oss till en av de rikaste nationerna i världen.

Nu är frågan om ett nytt sammanbrott är förestående, denna gång från välordnat och tryggt välståndsland till motsättningar, otrygghet och lågintensivt krig mellan olika grupperingar.