Partiet Liberal Alliance omprövar nu om liberalismen måste stå för en närmast narcissistisk individualism. Samhällsgemenskap behövs också, säger en ny självkritisk partiledare. Kan svenska liberala partier resonera lika nyktert?

I det danska folketingsvalet på försommaren drabbades det högerliberala partiet Liberal Alliances av en stor tillbakagång. Deras nye partiledare Alex Vanopslagh är nu självkritisk och tycker individualismen gått för långt.

I en intervju för Berlingske Tidende om grundläggande politiska värderingar tar han tjuren vid hornen och kommenterar målkonflikten mellan idealism och realism. Han är kritisk mot att den ideologiska renlärigheten gått före pragmatism och verklighetens begränsningar.

Vanopslagh menar att ”individen har lyfts upp till något heligt”, som inte är en del av övriga samhället. ”Du kan bli allt, och du betyder allt” summerar han och kalla tidsandan för ”individualism på speed”. Han menar att individualismen har spårat ur och blivit något annat: ”Det är en form av narcissism.”

Individualismen behöver balanseras mot en gemenskapen där individen kan finna en ro, där krav om perfektionism låter sig stillas, menar högerliberalen som vill ta steg bort från uppfattningen att liberalism är detsamma som oinskränkt individualism.

 – Den liberala ideologin handlar inte om att ta bort individens förpliktelser i samhället, utan om att staten är till för individen och inte tvärtom. Och det ska vi värna om. Men kulturen i dag, där det finns en upplösning av traditioner i familjen och i meningsfulla gemenskaper, tror jag inte skapar lyckliga ungdomar, Alex Vanopslagh.

Aha! En liberal som erkänner det konservativa alltid förstått och lärt av Aristoteles: Människan är en social varelse som behöver gemenskap och sammanhållning i det samhälle man lever och verkar.

”Vanopslagh sätter fingret på en brännhet kulturell fråga. Svenska liberaler bör låta sig inspireras”, menar Kvällspostens ledarskolumnist Csaba Bene Perlenberg.

Inte bara Liberalerna under Nyamko Sabuni, skulle jag vilja säga. Utan även Moderaterna under Ulf Kristersson behöver fundera vad som gått fel med individualismen i vår tid.

Den gränslösa individualism som nu dominerar samhällsdebatten har spårat ur och övergått i en märklig anarki där könsroller och medborgarskap löses upp i en ansvarslös galenskap som dock har en osynlig förutsättning: när vi som individer befriar oss från ansvar får staten ta allt ansvar. Individualismen har gått från att vara liberalt ansvarstagande till att bli socialistiskt ansvarslös.

Här behöver liberaler sätta ner foten och ta avstånd ifrån hedonismen som i sin ansvarslöshet skjuter över allt ansvar – och därmed makt – till staten.

Att liberaler inte gjort det tidigare är en av förklaringarna till varför konservatismen har vind i seglen. Liberaler har helt enkelt låtit sig fångas av en socialistiskt urflippad individualism utan eget ansvarstagande.

Om liberaler i M och L återvänder till verkligheten från den utopism som hittills dominerat under 10-talet (mest tydligt i en galen migrationspolitik), skulle en ansvarsfull majoritet i riksdagen kunna återställa balansen mellan individualism och gemenskap.

Konservativa och liberaler har det gemensamt att i strid mot socialister hävda individens eget ansvarstagande. Liberaler betonar friheten, medan konservativa betonar personligt ansvar och plikt. Men båda menar att individernas beslutsfattande i civilsamhället ska vara tyngre än statens makt. Ingen menar att staten kan ta över ansvaret så att individerna kan vara ansvarslösa likt barn.

Självklart finns stora skillnader mellan konservatism och liberalism, men i den socialistiska ansvarslöshet som vår tidsanda nu hamnat, i finns mer som förenar än som skiljer. Låt oss använda den insikten till att rädda landet från nuvarande katastrofala utveckling.