Filmen ”Brexit: The Uncivil War” släpptes tidigare i år men är åter högaktuell, sedan huvudfiguren i filmen fått toppjobb hos brittiske premiärministern inför EU-utträdet 31 oktober.
Många har klagat på filmen. Hur kan man göra en dramadokumentär när Brexitprocessen bara är halvvägs? Att filmen cirklar runt den kontroversielle politiske strategen Dominic Cummings, som överraskande blev kampanjgeneral för ”lämna”-sidan, gör många vansinniga.
Själv var jag skeptisk eftersom både manusförfattaren James Graham och huvudrollsinnehavaren Benedict Cumberbatch röstade för att Storbritannien skulle ”stanna” i EU.
Det märks i att EU-kritiska politiker som Nigel Farage och även Boris Johnson framställs som politiska clowner. Antagligen för att väga upp att man ändå speglar ”lämna”-sidan och dess general Cummings som de smarta segrarna som förstod brittiska folket bäst. Något annat hade ju varit svårt att göra, eftersom Brexit vann. I verkligheten. Faktiskt.
Men om vi bortser från personer och detaljer, så fångar ändå filmen något väsentligt.
För mig blir filmen som bäst i en scen där en fokusgrupp som ”stanna”-kampanjen använder spårar ur i kaos, och det plötsligt går upp för ”stanna”-sidans valgeneral sir Craig Oliver vad Brexit handlar om.
Oliver bemöter påståenden om att britter borde få jobben istället för invandrare med att arbetslösheten sjunker och att många invandrare betalar in mer skatt än de tar ut.
– Är inte det bra…? frågar Oliver.
– Ingen säger att-
– Ursäkta! Hur mycket betalar vi för att vara med [i EU], avbryter en annan deltagare i fokusgruppen.
– De 350 miljonerna i veckan är en lögn [från lämna-kampanjen]. En check med det beloppet har aldrig betalats ut, svarar Oliver och fortsätter:
– Vår valuta kommer att krascha och ekonomin kommer att krympa.
– Hur vet du det? Ni har ju haft fel hela tiden!
– Vi betalar för att vara med i världens största handelsblock, säger en tredje deltagare i fokusgruppen.
– Men vad gör det för nytta där jag bor? frågar en kvinnlig deltagare.
– Risken för er och era barn-, Oliver blir avbruten.
– Det finns ingen risk där jag bor. Vi har inget att förlora! säger kvinnan.
Stämningen hettar till. Efter några replikskiften fortsätter kvinna.
– De senaste åren har varit hemska, om du vill veta. Och allt jag hör är: håll tyst! Prata inte om det. Jag har fått nog! Jag är less på att känna mig som ingenting! Som om jag inte vet någonting! Som om jag inte är någonting!
Oliver sitter chockad och lyssnar, för att sedan som speakerröst säga:
– Jag har inte insett det förrän nu. Och nu är det försent. Deras kampanj började för 20 år sedan. Eller mer. Ett sakta droppande av rädsla som ingen har velat bemöta. Vad värre är: vi har själva spätt på det. Hur många av oss har skyllt på EU när det varit bekvämt? Och nu ska vi slå tillbaka dessa strömningar på bara några veckor.
Samtidigt flimrar TV-bilder förbi i bakgrunden där en fiskare i arbetskläder avfärdar kändisen och mångmiljonären Bob Geldof i keps, ”Du har alltid haft ditt London”. Varpå Geldorf, när hans ”stanna”-båt lämnar hamnen, gör obscena gester (värre än långfingret) mot fiskarna, en scen som utgörs av ett autentiskt nyhetsinslag som klippts in i filmen.
De rikas förakt för hederligt men obemedlat folk kan inte beskrivas tydligare. Och i folkomröstningen svarade folket med att ge igen för det föraktet.
Filmen ger ingen uppmuntrande bild av ledande politiker. Och huvudfiguren Cummings spär på den bilden genom att visa sitt förakt för de partipolitiska maskinerna i Westminster.
Här är, som jag ser det, kärnan i vad vi i vår tid har att hantera: en politikerklass om är fullständigt i otakt med folket. Man hör inte, man ser inte och man talar inte samma språk som huvuddelen av väljarkåren.
Jag tror inte etablerade partiers politiker vill folket illa, men de är så arroganta, så insiktslöst inkompetenta om vår samtid och så handlingsförlamade att de gör befolkningarna i varje västland illa.
Det är därför nya alternativ växer fram. Och de växer naturligtvis fram utanför traditionella partier. Därmed blir de självfallet mer råa, oslipade och odisciplinerade.
Men sådan var även Socialdemokratin för 100 år sedan. Det tar tid att etablera seriösa och välgrundade alternativ som kan ta upp maktkampen mot sittande etablissemangspartier som har alla etablissemang med sig. Men det är den utvecklingen vi ser. På olika sätt i olika länder.
Gemensamt är att de nya aktörerna förstår vad väljarkåren utstår i sin vardag. De nya aktörerna minskar avståndet mellan topp och botten. Allt medan etablerade partier, inte minst med EU, gör allt för att avlägsna politiken från väljarnas inflytande.
Så ”Brexit: The Uncivil War” fångar viktiga beståndsdelar i vad som rör sig i brittiska och andra västliga samhällen. I alla fall till formen, strukturerna, relationerna mellan folk och de som ska föreställa deras ledare.
Vad filmen inte berör är gapet i sakpolitiken, mellan idealism och realism, mellan radikalism och konservatism. Också här finns, i stor utsträckning, eliten på ena sidan och folket på den andra.