Dödsskjutningen av en mamma med bebis i famnen har fått Dagens Nyheter att vakna och erkänna att en våldsvåg härjar i landet. Men man vet inte vad man ska tycka om det.
Alla de vänsterliberala ledarsidor som kallat det svartmålning och populism att tala om ökat våld, har i dag inte kunnat blunda längre.
Men de är fortfarande förvirrade om det är verkligheten eller utopiska värdegrunden som ska gälla.
Sålunda skriver DN: ”Vågen av gangstervåld i svenska städer är ett slags lågskalig terrorverksamhet.”
Det måste ha gjort riktigt ont att tvingas ge alla så kallade högerpopulister rätt i sak.
Men det är som om DN inte är säker på att det är verkligheten man ska bry sig om. Den ”kan användas av alla som fruktar och hatar invandringen”, skriver tidningen. Så hur diskussionen blir efter mord är för DN viktigare än att klara upp mord och hindra fler mord att ske.
Ledarredaktionen tycks fortfarande balansera mellan att fortsätta blunda så man slipper ge dem rätt som är emot extrem invandring, eller om man ska bita i det sura äpplet och erkänna verkligheten.
Och DN vänder sig naturligtvis mot alla de åtgärder som har föreslagits för att stävja våldsutvecklingen, för de är bara ”symbolpolitik” som polariserar. Åter: diskussionen är viktigare än verkligheten.
Där ser man. Att handgripligen ta brottslingarna i hampan, ställa dem inför skranket och lyfta in dem i fängelseceller är ingen bra idé, eftersom det bara är ”symbolpolitik”.
Så vilka är Dagens Nyheters potenta, kraftfulla och intelligenta förslag att komma tillrätta med den eskalerande våldsvågen?
Jo, att ”huvudet måste förbli klart”.
Självklart ska juridik och lagar behandlas seriöst. Men vilka är åtgärderna som DN vill se?
Nej. Landets största morgontidning slutar ledaren med: ”Att något måste göras är bortom diskussion”.
Hursa?!
”Något måste göras”…
Men vad?
Nej, det har Dagens Nyheter iiiiingen aaaaaning om.
Det viktiga är att vara emot sina politiska motståndares konkreta förslag. Deras förslag duger inte.
Men några andra åtgärder föreslår inte DN. Annat än att: ”Något måste göras….”
Kan en opinionsbildare bli mer impotent, svag och meningslös än så?