Det är volymerna, dumbom!

I sommar har liberala kolumnister diskuterat mångkulturalismens och migrationens misslyckande på ledarsidorna, efter Nyamko Sabunis uppmärksammade intervju i ämnet. Rör sig debatten framåt? Snarare stärks bilden av att vara liberal är att vara kluven, som gamle folkpartiledaren Gunnar Helén sa.

Det var raka puckar när Nyamko Sabuni (L) som partiledarkandidat intervjuades i Expressen på nationaldagen, då Erik Ullenhag fortfarande kandiderade.

– Mångkultur är inte något att sträva efter. Vad vi behöver är tvärtom att skapa en känsla av tillhörighet, och något som håller oss samman. Ett kitt.

– Det visade sig tydligt att vårt system inte klarar när det kommer 150.000 människor. Om vi inte klarade det 2015 kommer vi inte klara det nästa gång heller.

Men Sabuni backade efteråt, när det visade sig att hennes uttalande ”skakat om liberalerna”. Och Sydsvenskan noterar att hon inte tänker bryta Januariöverenskommelsen med S, C och MP: ”Så krasst sett gör hon bara en symbolisk markering mot något som hon inte har för avsikt att försöka förändra.”

Alltså, allt är som det varit i årtionden: partierna dansar likt katten runt het gröt. Man gör ingenting. Bara sniffar lite på frågan, sedan fortsätter man som tidigare.

Vad vågar liberaler tycka?

Därför tar det emot att läsa liberaler och borgerliga inlägg – i slutändan stannar de ändå alltid kvar på ruta ett. Man vågar inte dra några konkreta slutsatser. Man problematiserar lite, för samvetets skull. Sedan gör man inget. Trots att samhället grasserar i våld, välfärden fallerar och många förlorar tro på samhället.

Men kanske stimulerade Sabuni ändå några – i vid mening liberala – kolumnister att våga lämna ruta ett.

Assimilation kan ske spontant

Thomas Gür skriver i GP 5 juli att assimilering sker spontant, om politiken slutar stödja identitetspolitik, avvisar ”integrationspolitik” som innebär att svenskar ska anpassa sig till ett mångkulturellt samhälle och riksdagen sätter stopp för sådan invandring som underblåser segregation (dvs från länder med stor diaspora i Sverige).

Gür knyter an till hur det var före till 1975. Han citerar den berömde ekonomen Eli Heckscher som såg invandring som positiv så länge ingen ”partikularism” uppstod – alltså särbehandling eller identitetspolitik.

Individuell frihet före mångkultur

En som provoceras av Gür är Andreas Johansson Heinö som i DN 11 juli anser att Gür resonerar som en konservativ, dvs att den demografiska förändring som invandring innebär underminerar den nationella sammanhållningen. En liberal kritik av mångkulturalism, menar han, bör bestå i att man värnar individens frihet och att värderingarnas gränser bara kan sättas genom demokratiskt beslutade lagar.

Likt alla intellektuella som vill smita från tydliga ställningstagande i svåra avvägningar, klagar Heinö på vaga definitioner. Han menar att det ”alltid” funnits ”undertoner av förväntad anpassning” i svensk politik. Men ändå talar han om politikens misslyckande. Om den förda politiken inte fungerar, vad ska vi göra istället? På den frågan svarar inte Heinö.

Mängden människor som ska assimileras

Göteborgs-Postens politiske redaktör Adam Cwejman är i GP 31 juli trött på alla missförstånd, uppriktiga och avsiktliga, i debatten om mångkultur. Han poängterar sedan att integration i det svenska samhället sker genom ett vardagsliv där man ser hur svenska sociala koder och normer verkar. ”Utmaningarna handlar om seder och normer, inte om lagbrott.”

Här skiljer han sig alltså från Heinö som avskärmar politik till lagparagrafer. Cwejman kritiserar också Heinö för att denne ”undviker det viktigaste, det vill säga mängden människor som ska absorberas i Sverige”.

Klarhet i debatten kan uppstå först när ”de demografiska förutsättningarna för assimilation hamnar i blickfånget”. Det viktiga är samhällets förmåga att abosrbera nyanlända, inte oro över nationens sammanhållning, menar han.

Vi har ju redan så många här

Andreas Johansson Heinö reagerar i BT 4 aug på kritiken, med att konstatera att det redan är så många migranter i Sverige att beslut om stram invandring nu ändå innebär att vi måste ”hantera den segregation vi redan skapat”.

Volym tyck inte spela någon roll för Heinö. Har vi redan beviljat 1,6 miljoner uppehållstillstånd de senaste femton åren kan vi lika gärna bevilja några miljoner till.

Istället för att ta upp frågan om volymer på invandringen väljer Heinö att i vanlig ordning talar om diskriminering – det vill säga: allt är svenskarnas fel.

Heinö försvarar också politikens och demokratins begränsning till lagstiftning med att de ger en legitimitet ”som hänvisningar till svenska värderingar aldrig kan uppnå”.

Faran med avstannad integrationsprocess

Cwejman svarar Heinö i GP 6 aug: ”Det jag bekymrar mig om handlar inte om det som lagen redan reglerar” som könsstympning. ”Mycket av det som avgör huvuvida ett samhälle fungerar eller inte, varken kan eller bör regleras i lag.” Han varnar för att i lag försöka detaljstyra människors vardagliga beteenden och vanor.

”Migrationspolitikens verkliga materiella bas”, menar Cwejman är, ”hur många som ett samhälle kan tänkas integrera”.

Heinö resonerar ”likt en matematiker som uteslutit ekvationens viktigaste variabel”. Så kan problem aldrig lösas, avslutar Cwejman.

Många ord, ingen verkstad

Jag måste säga att dessa sommarens meningsutbyten mellan liberaler av olika slag har varit ovanligt intressanta. Problemet är dock att det är mest ord som inte kommer att leda till någon tydlig politik för varken L eller M.

Motsättningarna mellan liberaler i syn på migration, assimilation och hur dagens verklighet ska hanteras är stor. Om man ”internt” är oense, då har man ingen fast grund att stå på när man konfrontateras av vänsterattacker av olika slag, från Morgan Johanssons slabangvänster till Antifas vänsterfascister.

Liberaler kan snacka, men de får aldrig något gjort.

Viktigast: erkänn volymernas avgörande faktor

Inte ens i den viktigaste aspekten av migration, mångkultur och assimilisation är liberaler ense: om synen på invandringens volym. Sverige är redan extremt i andelen utlandsfödda. Och nu öppnar S-ledda regeringen, med stöd av L och KD, upp för ännu mer bidragsinvandring.

Bara politiker som rakt ut säger: volymerna är orsaken till misslyckad migration och måste ner till noll, kommer att kunna vända utvecklingen. Alla andra spär på redan gigantiska problem.

Idag finns bara en partiledare som talar klartext. Alla de andra sju tittar bort, blundar, vänder sig om, håller för öronen. Vill inte se verkligheten. Och står definitivt inte upp för stramhet om man blir attackerad.

De liberala röster som diskuterat ”kontroversiella” aspekter i sommar har stuckit ut hakan en del vilket inger respekt, men det bestående intrycket är att landet aldrig kommer att kunna räddas av liberaler. De är en del av handlingsförlamningen, inte en del av lösningen.

*

Rubriken travesterar på den kända frasen ”It’s the economy, stupid” som valstrategen James Carville myntade inför valet 1992 för att få Bill Clinton och hans valkampanj att fokusera på ekonomiska frågor mot sittande president George Bush dä som just varit framgångsrik i första Irakkriget.