Det duger inte att inrikesminister Mikael Damberg (S) säger att det är ”oacceptabelt” med skjutningar och sprängningar. Han måste erkänna ideologiska systemfel och åtgärda dem.
På bara tre sommarmånader har tio skjutningar på allmän plats skett i en enda stad, Uppsala. SVT listar dem, varav den senaste skedde igår kväll då en man i 25-årsåldern blev skjuten med flera skott i stadsdelen Gottsunda i Uppsala.
Antalet sprängningar fortsätter också att öka. Första halvåret i år skedde 120 sprängningar i Sverige, jämfört med 83 samma period förra året.
I detta läge säger ansvarig minister att det är ”allvarligt”.
Det duger inte.
Inrikesminister Damberg försvarar sig med att regeringen höjt straffen flera gånger för olika vapenbrott, exempelvis om handgranater. Regeringen kommer att lägga förslag om skärpta regler kring hanteringen av civila kemikalier som kan användas till att bygga bomber.
Det räcker inte.
Både den förra alliansregeringen och den nuvarande S-ledda regeringen har ofta talat om skärpta straff. Men det har uppenbart varit otillräckligt. Den grova brottsligheten har bara ökat med åren. Skärpta straff är en komponent i en fungerande kriminalpolitik, men långtifrån den enda.
Dags att ifrågasätt den ideologiska grunden
Viktigast nu är att ifrågasätta den rådande kriminologiska vänsterideologin om att det är synd om gärningsmännen och att brotten de begår är samhället fel.
Senast denna ideologi kom till uttryck var i våras när kravet från SD om att ta bort ungdomsrabatten vid fängelsedomar fick stöd av en majoritet i riksdagen. Men inte bara den rödgröna regeringen sitter på händerna. Det ideologiska motståndet är starkt.
Även inom Säkerhetspolisen finns makthavare som inte tror på rättsstaten och ser fängelser som kontraproduktiva. I sitt yttrande om slopade straffrabatter, skrev man: ”I flera internationellt kända fall har den radikaliserade inte stött på våldsbejakande extremism före fängelsevistelsen. Fängelsevistelsen har tvärtom varit förutsättningen för att radikalisering ska äga rum”.
Vänsterideologin sitter nu så djupt att Säpo anser fängelsestraff är skadliga. ”Släpp fångarne loss – det är vår!” var således inte bara vänsterflum i en filmkomedi under svallvågorna efter 1968, utan har fått fäste inom ordningsmakten.
Också Åklagarmyndigheten är infekterad av den rådande kriminologiska skola som värnar om mördare, våldtäktsmän och andra kriminella. ”Förslaget avstyrkes i sin helhet”, skriver man i sin remiss på riksdagsmajoritetens krav på att slopa straffrabatten för unga.
Moraliskt nedbrytande av rättsstaten
Denna ideologi bryter sönder rättsstatens moraliska grund. Varför döma gärningsmän, om det bara blir mer synd om dem?
Moralen inom polisen och övriga rättsvårdande myndigheter undergrävs naturligtvis av den här synen. Det blir inte så viktigt att ta fast brottslingarna. De mår bättre av att få vara fria. Brottsoffren struntar man i. Det är inte lika synd om dem som om de stackars kriminella som fått en dålig start i livet.
Om Danmark kan borde Sverige kunna
I Danmark klagar inte polis och åklagare på att det är svårt att utreda brott inom kriminella gängmiljöer. Man jobbar istället. Det dubbelmord på två gängkriminella från Stockholm som skedde i Danmark i början på sommaren har efter två månader resulterat i att fyra svenska medborgare sitter häktade.
Danmark klarar alltså av att utreda ett gängmord med svenska aktörer, bättre än vad Sverige klarar av att utreda skjutningar på hemmaplan.
En vecka efter sprängningen av skattemyndigheten i Köpenhamn den 6 augusti har dansk polis fått en gärningsman gripen och efterlyser en annan namngiven vänsterextremist. Båda är från Sverige.
Danmark har alltså utrett en sprängning utförd av gärningsmän från Sverige på en vecka, medan Sverige ständigt famlar i blindo och beklagar det svåra utredningsläget på hemmaplan.
Ingen slump att Sverige inte utreder brott
Den här dramatiska skillnaden i effektivitet måste förklaras. Varför famlar svenskt rättsväsende, medan danskt agerar effektivt och professionellt?
Min spekulation är skillnad i ideologiska värderingar. I Danmark lever den gamla moralen kvar om att gärningsmän ska gripas och straffas, både därför att det är viktigt för tryggheten och säkerheten i samhället och för att ge brottsoffren upprättelse.
I Sverige gråter poliser, åklagare, domare, journalister och politiker över hur synd det är om gärningsmännen och hur de är offer för samhällets ojämlikheter. Man vill krampa gärningsmännen, inte gripa dem.
Det blir då logiskt att få brott leder till åtal och fällande dom. Det är ju synd om de stackarna, så varför alls sätta dem i fängelse?
Med denna vänsterideologi impregnerad i svenskt rättsväsende är det märkligt att några döms överhuvudtaget. På pappret skärper politikerna straffen, men allt färre döms eftersom man är slapp, slö och likgiltig i utredningsarbetet.
En ansvarslös rättsröta har fått fäste i det svenska rättssystemet. Utan att angripa denna kommer utvecklingen mot fler och grövre brott att fortsätta.