KOMMENTAR. Den nye brittiske premiärministern har formidabla motståndare att tampas med. Samtidigt som han förhandlar nytt utträdesavtal med EU i sista sekunden, är han utsatt för attacker på hemmaplan från både vänsterpartierna och partivänner som vill stanna i EU.
Boris Johnson har, via drottningen (dock bara som formalitet), krympt den tid som parlamentet i London kommer att sammanträda fram till den 31 oktober, då Storbritannien lämnar EU.
Detta avbrott (prorogation) i parlamentets arbete har väckt enorm vrede bland EU-entusiasterna. Det betyder att deras möjligheter att sabotera ett utträde ur EU – som folket bestämt i en folkomröstning – minskar.
Och det är just poängen. Boris Johnson sa till Sky News på fredagen att han gör allt för att EU inte ska tro att parlamentet kommer att hindra ett utträde.
Om EU tror det, har de ingen anledning att förhandla med Boris Johnson.
Om EU förstår att en ”hård Brexit”, ett utträde utan avtal, kan komma att ske 31 oktober blir man i Bryssel mer benägen att förhandla med Johnson om ett nytt förslag till utträdesavtal.
Men är det då en ”statskupp” att avbryta och förskjuta parlamentets arbete? Nej, det har hänt förr, också i modern tid: 1997.
Ilskan beror på att EU-anhängarna känner att Johnson tar landet närmare utträdet, så som folket bestämt.
Jag misstänker också att Boris Johnson tillgripit detta ovanliga steg för att avleda EU-förespråkarna så att de blir upptagna av något annat än Brexit, så att regeringen kan jobba på. I så fall har han lyckats.
Det pågår försök att få beslutet om att avbryta parlamentsarbetet prövat i domstol. Labour håller också på att förbereda initiativ i parlamentet då sommarledigheten upphör på tisdag 3 september. (Om man studerar lite noggrannare ser man att Johnsons avbrott endast innebär att en veckas parlamentssession ”drabbas”, eftersom parlamentet själv inte lagt in arbetsdagar efter 12 sept fram till Drottningens tal 14 oktober, detta eftersom partierna då ska hålla sina partikongresser.)
Johnson riktar deras uppmärksamhet bort från viktiga frågor – till formalistiska frågor om dagordning…
Ett tredje skäl till att Johnson agerar oortodoxt är att han på detta sätt kan stärka regeringens trovärdighet. Genom att reta EU-entusiasterna till vansinne, säger han till väljarna: Vi menar allvar!!! Vi tänker följa folkomröstningens resultat.
Det är så ledarskap fungerar. Att till befolkningen inte bara i ord utan också i handling visa att man verkligen gör allt man kan för att uppnå det man lovat. Detta även om priset blir högt. Det är så en ledare som respekterar folkets utslag i folkomröstning ska agera.
Kommer Boris Johnson att lyckas med det som är hans förstahandsval, uppnå ett nytt, mer förmånligt utträdesavtal med Bryssel? Sannolikheten är inte stor.
Hans andrahandsval är att ta Storbritannien ut ur EU 31 oktober, om så krävs utan avtal. Om inte förr, så kommer EU i Bryssel att den 1 november förstå att Storbritannien inte går att hotas och skrämmas till att stanna i EU genom dåligt avtal. Då har EU lika stor anledning att teckna frihandelsavtal med Storbritannien, som Storbritannien har. EU-länderna vill sälja över Engelska kanalen, så ett avtal borde om inte förr kunna tecknas då.
Visst kommer det att bli turbulent. Osäkert. Oförutsägbart. Under en viss tid. Men nationer måste kunna avgöra principfrågor och val av handlingslinje på lång sikt, även om det kortsiktigt blir stökigt.
Långsiktighet är något fruktansvärt underskattat nu för tiden.
Om EU tar sitt förnuft till fånga, kommer man snabbt att se till att skapa ett frihandelsavtal när man förstår att man inte kunnat hindra ett utträde.
EU-samarbetets grundfundament är frihandel. Att EU skulle offra frihandel, därför att ett land inte vill ha den politiska överbyggnad som skett på senare år, vore rena vansinnet. Då har EU inte längre en identitet som handelssamarbete, utan blivit en planekonomi där politik sätts före frihandel.
Och även om EU tjurar och struntar i handeln, kommer Storbritannien att fortsätta handla via WTO-regler, på samma sätt som exempelvis Australien. Det blir mer krångel, till en början. Men efterhand kommer alla parter att finna vettiga regler.
Varför? Jo, det handlar om frihandel. Det är inte fråga om någon trofé, någon prestigefråga. Det handlar om verkligheten!
Och den kommer att segra. Frihandel är en grundbult för välstånd. Inte bara i Storbritannien.