Bilden på en bussförare som ber på knä mot Mecka har väckt debatt. PK-maffian är snabbt ute och fördömer debatten: att diskutera muslimska seder i Sverige är rasism och får inte ske.
Det började med att en kvinna vid en ändhållplats på Värmdö utanför Stockholm inte blev insläppt på bussen. Hon såg och fotograferade föraren som bad på knä i bussen. När föraren väl öppnade dörren uppstod obehaglig stämning, menar både föraren och den kvinnlige resenären.
När fallet utretts visar det sig att föraren hade rast och då är rutinen att man har dörrarna stängda och ägnar sig åt återhämtning. Det kan vara vad man själv vill, korsord, gymnastik, böner eller vad som helst, meddelar trafikbolaget Keolis.
Varför reagerar då så många? Skälet är inte den medievänsterns ryggradsreflex som alltid kastas i ansiktet på meningsmotståndare: rasism.
Ett skäl är istället just en motreaktion på etablissemangens försök att dölja och förneka integrationspolitikens misslyckande. När det kastas anklagelser om rasism hit och dit, resulterar det inte i avsett utfall – att tysta folk. Tvärtom ger det mer bränsle till ökat fokus på avvikande beteenden som kan kopplas till främmande kulturer och ”bevisar” det svenska förfallet.
Verklighetens problem kan inte döljas med rasistanklagelser. Det borde etablissemangen i politik och media ha insett vid det här laget. Det går inte längre att tysta kritiken mot den misslyckade invandringspolitiken.
Ett andra skäl är att många upplever att inga makthavare försvarar svensk kultur, medan kulturer från andra världsdelar hyllas och lyfts fram. Förra årets beslut om att tillåta böneutrop att ljuda över svenska städer är ett exempel som driver på polariseringen.
Den radikala politiken sätter kulturella skillnader i fokus, eftersom svenskar känner att man förlorar sitt eget land.
Ett tredje skäl är att ledande politiker inte föregår med gott exempel. Statsminister Stefan Löfven agerar hånfullt och med öppet förakt mot Jimmie Åkesson och vägrar diskutera sakpolitik med Sverigedemokrater. Han kastar bara glåpord.
Om statsministern – liksom många av hans ministrar och andra partiledare – hånar, häcklar och hatar politiska motståndare, då är det inte märkligt om tonen i svensk samhällsdebatt blir därefter. Även etablissemangens motståndare använder en onödigt hård ton och lyfter fram konkreta exempel som kanske inte är de egentliga problemen.
Ännu ett skäl är att bilder kan vara väldigt laddade. Man brukar säga att en bild kan säga mer än tusen ord. En bild kan skapa mer än tusen associationer, skulle jag vilja lägga till. När bilder som den då bussförare ber på knä vänd mot Mecka publiceras i sociala medier, väcker det många känslor hos dem som ser den. Känslor och associationer som går mycket längre än själva händelsen i bussen.
Vad är fel och rätt att diskutera när man ser bilden på bussföraren? Att dra gränser för vilka reaktioner som är rimliga är mycket svårare kring en bild än kring en text.
Även om föraren i det aktuella fallet hade rast och därför inte begick något fel när han bad på knä istället för att lösa korsord, väcker bilden känslor som går långt vidare än till bussförarens arbetstider. Oro, sorg och förtvivlan över att Sverige förvandlas, är en reaktion. Är den associationen fel?
Vi som försvarar ett öppet samhälle anser självfallet att all oro måste upp till ytan och tas på allvar. Ledare i samhället har ansvar att ta diskussionen med respekt för alla parter. Tyvärr har vi inga sådana ledare. Alla etablissemang i politik, media, kultur, akademi, religion och näringsliv står på den radikala sidan och föraktar svensk kultur (som enligt M-ledaren Fredrik Reinfeldt är ”bara barbari” och enligt S-ledaren Mona Sahlin är ”töntiga saker”).
Den hårda tonen beror alltså på bristande politiskt ledarskap i dagens Sverige. Här finns inga auktoriteter som vill, vågar eller förmår ta ansvar för den växande oro och otrygghet som sprider sig hos landets befolkning.