Vill Moderaterna rädda Sverige? Vill man nå regeringsmakten? Då måste man ta politiska risker, inte gömma sig bakom små symboliska ordvändningar.

Man kan fundera på vad Moderaterna är så rädda för. Vad som gör dem så skakiga att de inte vågar slå näven i bordet och säga att nu får det vara nog.

Titta på opinionen inom Socialdemokratin. Samtiden har idag uppmärksammat en enkät som Expressen gjort bland hundratals S-politiker om migrationspolitiken. Hela 65 procent är emot att det egna partiet släpper på restriktionerna och gör det enklare att komma till Sverige. Var tionde S-politiker vill se än hårdare regler, något som liknar SD:s linje.

Om S-politiker tycker så, varför kan inte Moderaterna stå för det öppet och tydligt?

Och titta på Storbritanniens nye konservative premiärminister Boris Johnson! Han kastar sig ut i en historiskt viktig och laddad konflikt om Brexit med liv och lust. Han tar risker, tar till nya grepp, satsar allt.

Men Moderaterna sitter på händerna och mumlar. Skälet är förmodligen att M är internt splittrade, men det är ju både S och konservativa Tory.

Självklart är det riskfyllt att höja profilen i tidens laddade frågor, men att sitta overksamma medan landet glider allt djupare in i kris är inte ledarskap.

Moderaternas senaste utspel i migrationsfrågan är steg i rätt riktning. Men det är myrsteg. Det inger inte förtroende. Demonstrerar inte ledarskap i kristid.

I en debattartikel får Moderaterna tips från Jimmie Åkesson och Paula Bieler (SD:s migrationspolitiska talesperson) om hur de omedelbart skulle kunna höja sin profil, skapa tydlighet och visa ledarskap:

”Tills Moderaterna i handling visar att de menar allvar – till exempel genom att samtala med oss som i viss mån delar viljeinriktning – är deras utspel ett slag i luften.”

Om Ulf Kristersson bjöd in Jimmie Åkesson till samtal om den politiska höstens arbete i riksdagen, skulle han ta initiativet inför riksdagens öppnande och visa att han är en seriös utmanare om statsministerposten i Sverige.

Svenska folket har rätt att veta om det finns en opposition som är beredd att ta makten från det röd-grön-liberala regeringsblocket. Om det kommer att finnas en alternativ statsministerkandidat till Stefan Löfven.

Hittills har Moderaterna inte visat det. Man har framstått som stukade sedan man förlorade statsministeromröstningarna i vintras, trots att Ulf Kristersson fick fler ja-röster än Stefan Löfven (Kristersson fick 154 ja den 14 november 2018 och Löfven fick 115 ja den 18 januari 2019, men Löfven fick färre än 175 nej, vilket var avgörande).

Vad behöver Ulf Kristersson offra för att kunna agera som en statsminister ”in waiting” (väntar på att bli)? I frågor om migration har M, för att citera Jimmie Åkesson, en ”viljeinriktning” som man delar med SD. Även i andra brännande samhällsfrågor, som rättsstatens förfall, är viljeinriktningen densamma. I sociala frågor finns större skillnader, men en budgetkompromiss borde vara möjlig. Moderaterna vet att man kan räkna med SD, som ju röstade för M-KD-budgeten för 2019.

Den svåra biten är image. Medierna kommer att anklaga M för allt det man anklagat SD. Alla de känslor och fördomar som orättfärdigt riktats mot SD kommer medier och motståndare att försöka klibba ner M med.

Det är därför inga samtal har skett mellan Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson, trots att alltså SD röstade ja till Kristersson som statsminister.

Här har Moderaterna att avgöra om image, och den handlingsförlamning det fokuset innebär, är viktigare än att maktpolitiskt skapa förutsättningar för ett regeringsalternativ som kan ta över.

En sak är säker, om Moderaterna fortsätter att sitta på händerna kommer Ulf Kristersson aldrig att bli statsminister.

Ska Sverige få ett regeringsalternativ till det nu regerande röd-grön-liberala inför nästa val måste Moderaterna sätta ner foten för ett blå-gult regeringsunderlag.

Bara de som vågar riskfyllda språng, når makten.