Många aspekter kolliderar när riksdagsman Hanif Bali (M) i sociala medier angriper en egen tidigare partiledare.

I en enda tweet lyckas Bali demonstrera hur mängder med traditioner, strukturer och maktförhållanden har kommit i gungning i vår tid. Han kritiserar Carl Bildt för dennes utrikespolitik: ”En man som inte lyckats ha rätt om ett enda utrikespolitiska skeende någonsin”.

1) Att riksdagsledamöter och ministrar i mycket hårda ordalag debatterar offentligt är något väldigt nytt.

Nu gäller det inte enbart Hanif Bali. Också S-statsråd som Annika Strandhäll, Anders Ygeman och Morgan Johansson har en rå, hätsk och hånfull ton i sina twitterinlägg. Man kallar medborgare som påpekar faktafel i deras inlägg genomgående för ”troll”. Det är en märklig syn på medborgare och väljare.

Egentligen är det värre att statsråd hånar folk i sociala medier, eftersom de som regeringsmedlemmar ska företräda hela folket. En riksdagsledamot som Hanif Bali företräder moderata väljare.

2) Tonen är uppskruvad till en nivå som inte gynnar någon.

Skälet till tonläget är att vi inte lärt oss impulskontroll i sociala medier. Till skillnad från när du svär åt medtrafikanterna i bilen, kan alla höra vad du säger på Twitter (och du kan aldrig radera det som sagts).

Allmänt hyfs har försvunnit från nätet och det sprider sig till riktiga livet. Det borde vara tvärtom: så som vi förut brukade umgås hyfsat när vi var i samma rum som motdebattörer, är en hållning som borde sprida sig till nätet.

3) Att inte vänsterpolitiker drabbas av drev visar hur skyddade de är av det mediala landskapet.

Varför har medierna inte ställt Stefan Löfven till svars för SSU:s rasistiska slagord om ”krossa sionismen”, när medierna omedelbart jagar Ulf Kristersson för, trots allt, mindre kontroversiella kommentar från Hanif Bali?

Svaret är att medierna skyddar Socialdemokratin och övrig vänster. Man har helt olika måttstockar på när man börjar kräva svar. Vänsterfolk måste gjort betydligt värre saker innan medierna känner sig tvingade att börja fråga, medan minsta övertramp i ett tweet från högerhåll får totalt pådrag från medieredaktionerna.

Detta börjar svenska folket som mediekonsumenter upptäcka. Det är därför medierna tappar i förtroende hos halva folket, medan det består i den vänstra halvan.

4) Alla partiföreträdare kan lika lätt som partiledaren nå ut i det nya digitala medielandskapet.

När en ”menig” riksdagsledamot får stor uppmärksamhet via sociala medier har denne ”gått runt” det gamla systemet, där gammelmedier rapporterade partiledningens och talespersonernas budskap.

Det är något positivt att fler röster kan nå ut och att fler folkvalda blir kända hos allmänheten.

Men i det svenska valsystemet är partier den viktigaste aktören, inte enskilda ledamöter (som ju väljs på kollektiv partivalsedel). Partierna är tungviktare i politiken, medan enskilda kan bli tungviktare på sociala medier. Här skapas en obalans som partierna har svårt att hantera.

5) Partierna förlorar makten över sin egen dagordning.

De nya medierna har alltså skapat obalans i makt- och organisationsstrukturer. Detta skapar stökighet i partierna. Partiledningarna tvingas kommentera sådant som dyker upp ”underifrån”, istället för att ägna sin mediestrategi åt det som partiledningen anser viktigast för partiet.

Och det är ju trots allt partiledningarna som är valda att leda partiet. Inte enskilda i solospel.

6) När person blir viktigare än sak förlorar debatten sitt innehåll

På sociala medier utvecklas kaosartade samband mellan personliga lojaliteter och sakargument, vilket Sakine Madon som är politiska chefredaktör på Upsala Nya Tidning illustrerade i ett tweet.

Det blir svårt att föra vettig debatt när annat än sakfrågorna står i fokus. Mängder med missförstånd, verkliga och påhittade, uppstår.

7) Det kan uppfattas att partiet har en annan linje än det har

En kritik som riktats mot Hanif Bali från SD-håll är att han argumenterar för en politik som Moderaterna röstat emot i riksdagen. Det blir en falsk marknadsföring om enskilda riksdagsledamöter får stor spridning på åsikter som inte partiet står bakom, utan röstar emot när man får chansen.

Att Hanif Bali ändå fått fortsätta beror på att han genom sitt radikalare budskap framställer Moderaterna i en bättre dager i stora väljargrupper. Men återigen, det enda rimliga är ju att moderata röster framför M-ståndpunkter.

8) Partiernas interndemokrati kortsluts

Bali har naturligtvis rätt att arbeta för reformering av M-politiken, men då ska det ju ske internt, mot medlemmar, distrikt och ombud på partistämman. Att föra ut en intern diskussion till allmänheten innan avgöranden fallit är inte schysst, varken mot det egna partiet eller mot väljarna.

Så vad blir slutsatsen?

Vilken blir min slutsats av allt detta? Håller jag på Bali eller inte?

Om vi haft ett annat valsystem, med personvalda parlamentariker som i England, hade jag försvarat högprofilerade ledamöter. De får då stå till svars inför sina väljare i valkretsen.

Nu har vi inte ett sådant valsystem, utan ett med kollektiva partivalsedlar. Då kan vi inte låtsas något annat.

Den västerländska demokratin med rättsstat är mänsklighetens finaste uppfinning. Den säger mig att demokratin måste verka i rätt ordning. Hanif Bali bör lägga sin energi på att få sitt parti att inta de ståndpunkter han föredrar – och därmed arbeta internt med förnyelse. Först när partiet intar ståndpunkterna bör han föra ut dem på sociala medier.

Då får väljarna sanningsenliga budskap om M, och Moderaterna som parti får föra ut det budskap partiet vill.

Till sist är det en fråga om konsumentinformation till väljarna.