I ett smockfullt tält möttes SSU:s ordförande Philip Botström och Ungsvenskarnas talesperson Tobias Andersson i intensiv ordväxling om klimat och psykisk ohälsa.
Det är två mycket snabba och vältaliga ungdomspolitiker det handlar om. De kan varje debattknep. Och gjorde sitt bästa för att sätta dit motståndaren, men i god ton och med gott humör.
Det blev dock något styltigt eftersom de skulle hålla sig till två avgränsade ämnesområden. Arrangören, DN, hade bett dom välja var sitt ämne. Så det blev först en kvart klimat på S-initiativ och sedan en kvart psykisk ohälsa på SD-initiativ.
Botström började med att säga att vi har tio år på oss innan det är försent. Och menade att SD inte tar klimatfrågan på allvar.
Andersson dödade den anklagelsen genom att påpeka hur klimatpositiv kärnkraften är och att det är en energikälla vi borde satsa på, eftersom ”väderberoende” energikällor inte har jämn elproduktion.
När Botström än en gång menade att det är bråttom, påpekade Andersson att man redan för trettio år sedan sa att vi hade tio år på oss.
Men i grunden hade båda samma ingång, att man måste agera.
Detsamma gällde psykisk ohälsa, där Tobias Andersson påpekade att köerna till ungdomspsyk blir allt längre och andra indikationer på att många mår dåligt.
Därför blev det mycket en batalj om budgetförslag i riksdagen, som inte är så övertygande för publiken eftersom alla förstår att man kan vrida och vända på siffrorna ur många perspektiv.
Det fanns alltså inte så mycket ideologiska skiljelinjer i dessa ämnen att de båda kunde måla upp skilda samhällsmodeller – vad som verkligen skiljer dem åt.
Därmed blev det en personligheternas kamp. Och där måste jag säga att Tobias Andersson vann klart. Philip Botström är sympatisk och han kan debatteknik mycket väl – ja, egentligen för väl.
Man hör (i alla fall när man är så gammal som jag) de retoriska knepen från retorikskolan i Botströms upplägg. Han fick applåd när han attackerade motståndaren på traditionellt manér.
Tobias Andersson var mer personlig och vann både applåd och skratt när han vände Botströms taktik till sin fördel (Philip sa att Tobias var bra men inte hans parti, varpå Tobias tackade och tyckte det var fantastiskt att Philip ger honom sådan cred).
Andersson var helt enkelt mer frimodig, medan Botström höll sig till retorikskolan.
Alltför få politiker har förstått att frimodighet och personlighet är en enorm tillgång, som alltid övertrumfar inövade angrepp på motståndaren.