Ännu en gång angrips ett uttalande som lyfter fram svenska seder och kultur. Denna gång är det Ebba Busch Thor (KD) som kritiseras för att ha begärt respekt för julfirandet av dem med annan tro.
Det var när KD-ledaren talat emot parallella rättssystem, klansamhällen och hedersmord som en journalist frågade om judar som inte firar jul.
Visst borde Ebba Busch Thor till journalisten ha svarat så som folklivsforskaren och rabbinen Dan Korn föreslår: ”Säg mig, har du hört talas om en gammal tant som är rädd att gå ut på gatan för att det är så många judar här?”
Hennes ärende var våld, inte minst de speciella typer som finns där muslimska migranter blivit många. Men journalisten ville dölja problemen med islam och utnyttjade en annan minoritet, judarna.
Men även det Ebba Busch Thor faktiskt sa, att alla bör visa respekt för landets kultur, är helt rätt – och borde vara helt oproblematiskt.
Det svenska provocerar
Men för många debattörer, inte minst på vänsterkanten, ska den person skämmas som lyfter fram svensk kultur som viktigare, tyngre och mer betydelsefull än andra i Sverige.
I radions panel i söndagsmagasin God morgon Världen! sa jag i morse att jag inte förstår den upprördhet som alltid dyker upp så fort någon vill poängtera att vi i Sverige har svensk kultur.
Att hävda svensk kultur väcker större indignation än när SSU, regeringspartiets ungdomsförbund, skanderar ”krossa sionismen” på gatorna i Malmö.
Att hedra det egna landets kultur anses mer rasistiskt och främlingsfientligt än att skandera att en liten folkgrupp ska krossas.
Att tala om det svenska är det värsta man kan göra.
Hur är det möjligt att inta en så obegåvad och ologisk hållning?
Värdegrundssnack styrs av vänsterns radikalism
Jag tror kolumnisten Håkan Boström i Göteborgs-Posten (betalvägg) hittat en viktig del i svaret: Socialdemokratin har ersatt känslan för svensk kultur med strävan efter en ”värdegrund” som partiet fyller med vänsterns politik.
Boström skriver att Mona Sahlin inte bara förlöjligat svensk kultur som ”töntiga saker”, utan också hade ambitionen ”att ersätta det förmenta tomrum som uppstått efter den svenska kulturen med progressiva värderingar. Det är här de senaste årens allt mer närvarande tal om värdegrund kommer in. S har skapat ett samhälle som gradvis byter ut den organiska, brokiga och oorganiserade [svenska] kultur som uppstår i vardagen, de värderingar som uppstår i ett oberoende civilsamhälle och som ofta är förankrad i historia och traditioner även när de förändras. Socialdemokratins moderniseringsprojekt har varit att ersätta denna spontana ordning med ovanifrån fastlagda värderingar och utopiska ideal.”
Boström menar också att medan ”kultur” är svår att ta på, just därför att den är organiskt framvuxen över generationer, är ”värderingar” något som kan slås fast i statliga styrdokument. Han varnar därför dem som vill försvara svensk kultur att tala i termer av värderingar.
Det har alldeles rätt i.
Och det är få ord som väcker sådan aversion i Sverigedemokratiska gräsrotskretsar som ordet ”värdegrund”. Sverigedemokratiska folkrörelsen har sedan länge förstått detta maktspel med orden.
(Själv har jag inte haft detta distinkta avståndstagande till värderingar, eftersom jag använt värderingar som ett alternativ till ordet ”ideologi” som jag inte gillar. Men kritikerna av ordet värderingar har rätt. Ordet används i samhällsdebatten som synonymt med ideologi.)
Med svensk kultur i fokus förlorar vänstern sitt övertag
Här finns svaret på varför det blir så farligt för Socialdemokratin och deras liberala lakejer att erkänna svensk kultur och lyfts fram den till en så centrala position i samhällsdebatten som den borde ha. Då riskerar vänsterns radikala perspektiv att trängas undan.
De borgerliga partierna har aldrig vågat, eller haft viljan, att utmana vänsterns radikala ”värdegrunder”. Men Sverigedemokraterna gör det, också intuitivt bland partiets gräsrötter.
För mig bevisar det hur stark den Sverigedemokratiska rörelsen är. Även när man inte i konkret text klargjort vad man tycker, vet folkrörelsens folk vad som är rätt och vad som är fel.
Här finns en stabil grund för partiet – detta samtidigt som alla de gamla partierna vacklar och blir allt mer förvirrade om vad de egentligen tycker och vilken politik man ska föra. Det är då det blir så lockande att sätta upp ett blött finger i luften för att se vartåt det blåser.