Så räddades Sverige efter kuppen 1809

Aldrig har väl dynamiken kring den svenska krisen 1809 skildrats med sådan tydlighet och klargörande språk som i Ahlanders senaste bok. En ren fröjd att läsa. Folkbildning av bästa sort.

Pensionerade diplomaten Dag Sebastian Ahlander har i sin senaste bok gett sig i kast med en av vårt lands mest tumultartade tidsperioder, Sverige vid avgrunden 1808-1814 (Historiska media, 2019).

Många har inte förstått hur nära det var att Sverige upphörde som stat 1809-1810. Ryssland tog Finland, invaderade Norrland och planerade att ockupera Stockholm från Åland. I Norge stod danska trupper redo att gå in i Sverige från väster. I syd stod danska och franska trupper redo att invadera Skåne från Danmark.

Den danske kungen drömde om att ta södra Sverige upp till Motala ström. Och den norra halvan av landet skulle likt Finland bli ryskt. Kungariket Sverige skulle upphöra.

Mitt i denna utrikespolitiska kris startade befälhavaren för västra armén, överstelöjtnant Georg Adelsparre, en revolt mot kung Gustav IV Adolf genom att marschera från Värmland till Stockholm. I syfte att förhindra inbördeskrig stoppade general Carl Johan Adlercreutz kungen från att fly till Skåne för att leda sitt försvar därifrån.

Detta är välkänt. Men den som läst en hel del böcker om denna statskupp och dess huvudaktörer sitter ändå till slut med en mängd med frågor obesvarade. Varför kom revolten av sig? Hur kunde den unge löjtnanten Carl Otto Mörner på eget initiativ uppsöka en fransk marskalk och fråga honom om han vill bli kronprins? Varför kastade inte Jean Baptist Bernadotte ut honom? Och varför i herrans namn valde riksdagen att godkänna löjtnantens förslag mot regeringens vilja?

Ahlander sätter skeendet i ett sammanhang där dessa frågetecken skingras.

En fråga jag ställt mig är varför riksdagen valde en kronprins som man trodde var Napoleons man, när Napoleon var Sveriges ärkefiende?

Ahlanders svar är, i ett ord: ”oduglighet”. De svenska etablissemangen var i början på 1800-talet lika odugliga som dagens politiska majoritet. Han skriver:

”Det var som om svenskarna fortfarande inte kunde fatta att Napoleon låg bakom Rysslands angrepp och förlusten av Finland. Så här i efterhand ger det ett beklämmande intryck av okunnighet och naivitet inom den svenska eliten… Underdånigheten i förhållande till allt utländskt [var] generande.”

Detsamma kan ju sägas idag, fast på ett annat sätt.

En riksdagsmotion berörde den verkliga kärnfrågan: ”ämbetsmännens ansvar för den gamla regimens kris” och krävde ”ämbetsmannaräfst” för att granska de högre ämbetsmännens agerande.

”Denna form av ansvarsutkrävande ville dåtidens svensk ämbetsmän lika litet veta av som dagens. Många av 1809 års män hade i så fall strukit med”, skriver Ahlander.

På ett lysande sätt beskriver författaren alla paradoxer och motstridigheter som omgärdar ”palatskuppen”, som han kallar Adlercreutz gripande av kungen. Adlercreutz var konservativ och agerade för att förhindra inbördeskrig, inte genomföra revolution. Adlersparres armé kunde ha gjort revolution, men ledaren var en fjant som inte förstod politik och istället för att försöka leda landet smet undan för att skriva kärleksbrev.

Etablissemangets handlingsförlamning skapade ett vakuum som den unge löjtnanten Mörner kunde fylla genom att traska upp till en av Europas stora krigshjältar – men då för Sveriges ärkefienden Frankrike – och be honom bli kronprins åt den åldrige hertig Karl som blivit kung Karl XIII.

Ödets nyck hade sett till att den energiske Bernadotte då inte hade några uppdrag. Han hade kommit på kant med Napoleon och var sysslolös. Därför visade han intresse för platsen som kronprins av Sverige.

Riksdagen valde Bernadotte, till stor del därför att man trodde det skulle blidka Napoleon. Istället blev Bernadotte den som Napoleon senare i fångenskap skulle ge största skulden till sitt eget fall.

Ahlander menar att Bernadottes insats för att få Sverige på rätt köl efter förlusten av Finland är grovt underskattad. En orsak kan vara att Bernadotte handlade i strid med vad svenska etablissemang ville. Bernadotte ansåg Finland gång på gång skulle dra Sverige in i krig. Därför ville han hellre inkorporera Norge eftersom den Skandinaviska halvön var lättare att försvara.

Genom att bli arméchef i en av de tre Europeiska arméer som drev Napoleons franska trupper tillbaka, skapade Bernadotte förutsättningar för att tvinga Danmark att överlämna Norge. Det var viktigt för Sveriges självkänsla. Bernadotte blev på det sättet också den som först i storpolitiska sammanhang talade om Norge som ett eget land, istället för att se det som en dansk provins. Nationalismen tog fart i Norge.

Så länge familjen Bernadotte var fransk uppskattades de i Norge, men när de blev svenska ökade självständighetskraven som ledde till unionsupplösningen nästan hundra år senare.

Ja, det är svårt att kort beskriva alla förvecklingar, som att ryske tsaren Alexander I på ålderns höst ser Bernadotte som den ende verklige vännen. Detta trots att svenska riksdagen trodde att man med valet av Bernadotte skulle kunna anfalla Ryssland för att ta tillbaka Finland.

Att tydliggöra dessa paradoxer är ingen lätt uppgift, men Ahlander gör det väl. Han går rakt på kärnan, utan tröttande utvikningar.

Något som akademiska historiker som Dick Harrison ogillar: ”men Ahlander tonar ned mängder av strukturella och allmäneuropeiska fenomen som hade minst lika stor, eller mycket större, relevans för det historiska nettoresultatet”. Harrison menar i sin recension att Ahlander borde skrivit några hundra sidor till.

Men det är just att Ahlander inte faller i yrkeshistorikernas fälla att dränka beskrivningen i detaljer som gör boken så läsvärd. Ändå är Ahlander inte så ytlig som journalister ofta blir när de skriver historia. Som pensionerad diplomat har Ahlander lärt sig att fånga det väsentliga i storpolitik och diplomati. Det viktiga är att Harrison medger att han ”håller med” Ahlander i hans bedömningar. Den korta och raka versionen landar inte fel.

Ja, Ahlander lever faktiskt upp till de svallande beröm han fick över sin förra bok, om finske överbefälhavaren och presidenten Gustaf Mannerheim (se Samtidens recension av den här).

Den som är intresserad av svensk historia borde absolut läsa Ahlander. Det är både lärorikt och riktigt underhållande.