Inget parti är så fokuserat på att nå maktpositioner som Socialdemokraterna. Det har gynnat dem i alla tider. Men håller gamla strategier för ny tid?
Det är Widar Andersson, politisk redaktör i Folkbladet (S), som i flera ledare resonerar om makten. Och jag kanske kan sammanfatta hans tes som att makten är Socialdemokratins bästa vän.
Så har det absolut varit. Bara när Thorbjörn Fälldin utmanade partiet om just regeringsmakten och i sin person erbjöd ett trovärdigt alternativ, förlorade Socialdemokratin den efter 44 år. Och sedan när de borgerliga till slut lyckades enas i Alliansen (tack vare turliga omständigheter, som att eurofrågan var avgjord, Maud Olofssons C var inte rädd för M, och Göran Persson hade gjort bort sig i krishantering kring tsunamin och visat att S inte alltid är regeringsdugligt).
Men när Widar Andersson nu ser januariöverenskommelsen, JÖK, som ett strategiskt maktverktyg för framtida regeringsbas för S är jag inte med.
Visst kan partiet fortfarande spela det pragmatiska spelet, som i försvarsfrågan där försvarsministern går med på stora satsningar inom försvarsberedningen, medan finansministern vägrar ge löften om budgetutrymme. Widar Andersson skriver träffsäkert att det ”finns en nedärvd S-tradition av att inte i onödan och i förtid låsa upp sig för hårt i känsliga frågor”.
Men till slut måste man komma till skott!
Det gäller både i försvarsfrågan och alla de 73 punkterna i JÖK.
Här är jag betydligt mer tvivlande på att S-ledningen oskadda kan styra sitt parti förbi alla blindskär och hinder.
Man kan ju se försvarsberedningen som ett allvarligt misslyckande för S – de två små liberala partierna som JÖK-strategin bygger på, hoppade ju tillbaka till M och KD.
Här måste nu S köpa dem en gång till, utöver allt S betalat för att få JÖK.
Så länge man säljer ut mindre viktiga delar av arvegodset kan man uppleva att det man får istället är väl värt priset – som regeringsmakten. Men när man sedan måste sälja ut känsliga och viktiga delar av arvegodset blir det genast mycket svårare.
Och när Widar Andersson tror att S tillsammans med C och L ska minska de klyftor som växer – till följd av att hundratusentals utomeuropeiska invandrare har svårt att hitta jobb och lever på bidrag – är han mer än lovligt önsketänkande.
S har ju i JÖK lovat att man ska sänka skatten för de rikaste, acceptera marknadshyror och ge tillbaka mer makt till arbetsgivarna. Att därutöver satsa stort på försvaret och dessutom antingen acceptera att klyftorna ökar (låglönejobb/minskade bidrag) eller begränsa klyftorna (strypa asyl/anhöriginvandring) blir inte lätt.
Den strategi som S nu tillämpar liknar i mycket den som olika socialdemokratiska partier runt om i Europa försökt sig på – att kompromissa med liberaler i mitten. Och resultatet har ju lett till katastrofala väljarförluster i val. I Nederländerna gick arbetarpartiet från 25 till 5 procent i senaste parlamentsvalet (och man jublade när man fick 8 procent i EU-valet i maj, det går fort i partipolitiken).
Någonstans går smärtgränsen – om inte för de ledande figurer som ju får välavlönade och roliga politiska poster, så för väljarna. Vad fan får S-väljarna för att rösta på S? Så skulle man kunna travestera på Leif Östlings fråga (”vad fan får jag för pengarna” som betalas i skatt).
Devisen om att makt korrumperar gäller också här. Om S säljer ut allt som är socialdemokratiskt för att behålla makten, då kommer man att tappa sina väljare. Och för några socialdemokrater borde idéerna och de politiska åsikterna betyda något.
Man kan inte i evighet säga: ”jomen, det hade blivit värre om de andra fått regeringsmakten”.
Men där är S nu.